Militärt EU-samarbete underkänner unionens fredsfrämjande möjligheter

I dag hämtar tre grå herrar Nobels fredspris för EU:s räkning i Oslo. I ett tidigare inlägg har jag utvecklat vad vi tycker om EU och fredspriset. Till en region som är en av världens största vapenexportörer, har två kärnvapenstater, och inte är någon framstående röst i nedrustningsfrågor, känns ett fredspris inte helt träffande.

I Lissabonfördraget, art 42 (3), står att medlemsländerna förbinder sig att gradvis öka sin militära kapacitet. EU:s upprustning står inskrivet i dess konstitution. I slutet av den här veckan ska ett förslag om att ta ytterligare steg till en gemensam militär kapacitet diskuteras. Detta lägger ytterligare besvikelse och grund för kritik mot valet av EU som fredsprismottagare. Samma vecka som Barroso, van Rompuy och Schulz står i Oslo och tar emot världens främsta fredsutmärkelse och donerar prispengarna till barn som drabbats av krig, ska upprättandet av ett gemensamt försvar och en effektivisering av vapenindustrin diskuteras.

Någon nedrustningsambition grundar sig detta inte i. Dels är det konstitutionen som kräver att unionen arbetar för ett gemensamt försvar och stärker den militära kapaciteten. Dels kommer åtgärderna som en reaktion på rädslan för nedrustning, snarare än främjandet av det.

EU har möjligheter att verka med sin mjuka makt, dvs främja internationell fred och säkerhet genom att använda politiska verktyg och även ekonomiska. Det är också dessa som lyfts fram som dess förtjänster, som anledningen till att fiendeländerna Frankrike och Tyskland i dag har fredliga relationer med varandra. Handelssamarbetet har gynnat den fredliga utvecklingen och relationen mellan länderna.

De som i dag menar att EU måste utveckla en gemensam militär kapacitet för att främja freden underkänner därmed de värden de själva lyfter fram som förtroendeskapande och fredsfrämjande mellan länder. Dvs handel, diplomati, politiskt utbyte,  nedrustning och så vidare.

Vi i Svenska Freds har varit positiva till flera delar av EU-samarbetet just på grund av att man erkänt de ickemilitära samarbetsformerna som gynnande för de fredliga relationerna. Men vi är kritiska till att EU ska gå mot ett eget militärt försvar. Ett EU som stärker sin militära förmåga och gör det med hänvisning till att det ska skydda de egna intressena och värderingarna sänder fel signaler till omvärlden.

Det kommer med all sannolikhet tolkas som en upprustningsåtgärd, sett till exempel gentemot Ryssland, som redan upplever sig trängt av NATO. Men EU:s samlade militära kapacitet överstiger redan Rysslands med råge. Att ytterligare samarbeta för att stärka den militära förmågan och samtidigt peka på Ryssland som argument för detta blir därför ihåligt utifrån ett fredsperspektiv och inte hållbart i längden för EU. Det är ett protektionistiskt och introvert förhållningssätt och rentav lite ignorant. Att peka på att det alltid är någon annan som är problemet.

Någon skulle kanske invända och säga att EU har rätt att försvara sina egna medborgare. Men det har väl alla i så fall? Ett Ryssland som pekar på skyhöga militära förmågor som rullar ut längs med dess gränser kan ju peka på att de måste försvars sina medborgare.

Den här typen av resonemang, som grundar sig i militära försvar som ska ställas emot varandra för att skapa säkerhet, leder ingen annanstans än till upprustningsåtgärder. Det behövs det inte mer utav i världen, där de militära utgifterna redan har ökat med 50% sedan år 2000.

Det finns en brasklapp i Lissabonfördragets artikel 42 som säger att vägen mot ett gemensamt försvar inte ska påverka särskilda länders karaktär i säkerhets- och försvarspolitiken. Dels kan detta syfta till NATO-medlemmarnas åtaganden gentemot varandra, och dels till länder som vill bibehålla någon form av alliansfrihet, trots att denna i princip upphör i och med fördraget. Det står även att det gemensamma försvaret ska inrättas när alla medlemsländer är överens om att så ska ske.

För svensk del har vi i fredsrörelsen pekat på att Sveriges röst i nedrustningsfrågor hindrats av EU-samarbetet. Sverige har valt bort att vara drivande nedrustningsfrågorna. Österrike och Irland är exempel på två länder som i dag är ledande röster för nedrustning och samtidigt är medlemmar i EU. De är tydliga röster i olika nedrustningskonferenser, till skillnad från Sverige. Jag skrev ett inlägg om detta från klustervapenkonferensen i Oslo i september och det är ett exempel på en fråga där det är andra länder som drivit nedrustningsfrågorna. Sverige brukar lite halvtrött konstatera att man associerar sig till EU:s politik och sen lägga till några ytterligare meningar om den egna politiken.

Men visst finns det exempel på när Sverige slåss för sina egna saker. Tänk till exempel om regeringen varit lika tydlig med nedrustning och militär alliansfrihet gentemot EU som man är med snuset.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Vapenexport

2 responses to “Militärt EU-samarbete underkänner unionens fredsfrämjande möjligheter

  1. Pingback: Grattis EU till fredspriset! Europa – världens kärnvapentätaste världsdel « fred frihet feminism

  2. Noterar att USA ganska effektivt kunnat använda militära medel i goda syften vid ett antal tillfällen, samtidigt som de uppenbart helt missbrukat sin förmåga vid andra. Oavsett vilket så hade Ghadaffi slagit ihjäl upproret i Libyen om inte USA stöttat de europeiska nationernas militära insatser. Andra exempel är IFOR och KFOR. I nuläget kan det konstateras att även om Europa skulle vilja intervenera i Syrien så saknar man möjlighet till att slå ut det syriska flygvapnet eller militära högkvarter, och USA har bestämt sig för att sätta sig på avbytarbänken denna gång. Ryssland däremot verkar ju inte ha några som helst problem med att transportera ner vapen och militär teknologi i civila flygplan. Och vidare, avseende Ryssland och deras militära förmågor jämfört med det samlade Europa: Du bortser från att Ryssland har EN försvarsmakt medan EU i allt väsentligt har 27.

    Vidare tycks det ryska ledarskapet, och förmodligen även det kinesiska, ha en fallenhet för att se världen utifrån ett geopolitiskt och realpolitiskt perspektiv som renderar i analyser där militär förmåga vägs högt. I den mån ryssarna gör rätt eller fel spelar inte stor roll eftersom de kommer att tolka världen utifrån sitt perspektiv oavsett vilka andra faktorer vi väljer att värdera högre. Det i sin tur påverkar hur de, och andra som gör liknande bedömningar, kommer att agera. Vi kan alltså inte bedöma deras intentioner utifrån våra egna värderingar, och alla antaganden om andra som bygger på våra värderingar riskerar att vara felaktiga. Vi bör alltså, så klart, följa våra egna värderingar men ta stor hänsyn till att alla inte delar dessa – och förhålla oss realistiskt till detta. Realistiskt är i så fall att inte öka militärutgifterna i EU-kollektivet utan istället skapa en gemensam struktur för det som Europa vill kunna göra men inte har förmåga till i nuläget (eller i framtiden). Om ryssarna eller någon annan uppfattar det som upprustning är det inte oväntat men däremot deras egna problem, de har redan rustat sin nation bankrutt en gång och har kanske lärt sig av den läxan. EU:s samlade BNP är löjligt mycket högre än den Ryska Federationens och Moskvas oro bör ses i ljuset av deras ekonomiska potential och tas med någon nypa salt. Således uppnås två saker samtidigt med ett gemensamt EU-försvar: 1. Fler förmågor till samma eller lägre peng. 2. En stor granne i öst vars geopolitiska ambitioner kan kväsas.

    Visst, annars är kanske det mest effektiva sättet att garantera noll risk för krig i Europas närområde en seriös deklaration om att allt våld besvaras kraftfullt och totalt oproportionerligt – och därefter placera ut kärnvapen riktade mot potentiella förövare. Då behöver vi bara en gemensam förmåga och kan behålla resten av stridskrafterna inom de 27 respektive staterna väl förvissade om att de inte kommer att behöva användas utom främst för utom-europeiska expeditionära insatser av mindre karaktär, eller i större sammanhang men med amerikanska enablers. Men det verkar vara en dålig idé som dessutom bryter mot en rad internationella principer.