Varv efter varv

Jag har gått varv efter varv i min lägenhet. Letat fina bildmotiv på stan. Men den onda klumpen i magen har följt efter mig och inte velat försvinna. Det har gått 46 timmar sedan jag började fundera på vykortet som ska skickas till Chiou Ho-shun från Taiwan. Det skickas som en del i Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”.

Men alltså för 46 timmar sedan. Jag hade läst informationen om hans fall ett par dagar innan. Jag hade läst att det handlade om en dödsdömd som ville ha bilder på hur det ser ut där människor i andra länder bor. Och nu sitter jag här. Och ska skicka iväg en bild till en person som sitter i väntan på att den dödsdom som är utfärdad  mot honom ska verkställas, eller om en sista överklagan ska lyckas rädda hans liv.

Hans namn är Chiou Ho-Shun. Han blev torterad tills han erkände ett mord han inte begått. Poliserna som torterade honom har fällts och avtjänat fängelsestraff för tortyren. Men Chiou sitter fortfarande kvar, dömd till döden. Hans fall har inte fått någon ny prövning.

Det var när jag började leta efter motiv som jag insåg vem det var jag skulle skicka det till. Hur väljer man ett vykort till en person som är antagligen är oskyldigt dömd till döden och försökt överklaga elva gånger, utan framgång? En glad bild? En ledsen bild? Färgrik? Semester? Julpynt? Mitt skrivbord? Orkidén som blommar i fönstret? Min insnöade balkong?

Inte för att jag menar att man kan bli skyldigt dömd till döden. Dödsstraffet måste avskaffas oavsett.

I 46 timmar har jag gått runt med den gnagande frågan: Vilket motiv ska man välja att skicka till en person som sitter med vetskapen om att hans liv kan vara slut vilken dag som helst?

Jag funderade på en glad och fin bild.  Men hur i hela världen ska jag kunna skicka en sådan bild, tänkte jag sen. Här sitter jag och har det bra i min lägenhet där jag kan ha fester, äta frukost när jag vill, strunta i att städa i en hel månad om det skulle falla mig in, tapetsera om en vägg i grälla färger, och jag kan komma och gå närhelst jag känner för det. Saker som Chiou antagligen inte kan göra. Tanken på att skicka en bild på något han kanske aldrig mer får uppleva kändes först så grym och hemsk.

Sedan blev jag arg på mig själv. Här går jag och har ångest över en bild. Vem är jag att gå omkring och tycka synd om mig själv för att jag inte kan välja ett motiv till ett vykort? Det är ju rent patetiskt. Jämfört med vad Chiou antagligen genomlever i form av rädsla, ovisshet, stress och ångest som jag tänker mig att man har när man sitter på death row. ”Kom igen nu”, sa jag till mig själv. ”Han har beställt ett foto på hur det ser ut där vi som deltar i kampanjen bor. Då ska han få det”.

För om nu det värsta ändå händer, varför i hela fridens namn skulle jag neka honom rätten att få sin önskan uppfylld innan dess? Jag valde ut en bild med utsikt från min balkong. Det är en novembereftermiddag förra året. Klockan är tre minuter över fyra. Jag minns att jag tyckte himlen var så fin att jag ville försöka fånga färgerna och månen mitt i.

Till Chiou Ho-shun: en bit himmel, några hus, och en måne. Här är en bild från där jag bor, som du har önskat.

Till Chiou Ho-shun: en bit himmel, några hus, och en måne. Här är en bild från där jag bor, som du har önskat.

Jag hoppas att Chiou lyckas få igenom nästa överklagan och få en rättvis rättegång. Och jag hoppas att tusentals bilder kommer fram till Chiou för att visa att vi är många som tänker på honom och vill dela med oss av hur världen ser ut utanför.

Det är 24 år sedan han fick sin dödsdom. Så länge har han suttit instängd och väntat. För 24 år sedan var jag 8 år gammal. Sedan jag dess har jag hunnit skrapa upp knäna efter vilda lekar, gått på partyn, fuskat på matteprov, förbannat gråa novemberdagar, krattat i trädgårdslandet, tagit studenten, bråkat med föräldrarna och blivit sams igen, förlorat min moster Ingela, tagit universitetsexamen. Jag har skrattat, gråtit, haft urtråkigt och varit rastlös. Men jag har under alla dessa år varit en fri människa.

Världen är så förbannat orättvis.

I kampanjen ”Skriv för frihet”, skickar jag också ett kort till Ales Bjaljatski, en vitrysk människorättsförsvarare. Hans historia är också oerhört gripande. Han är ledare för den vitryska människorättsorganisationen Vjasna, som i åratal kämpat mot diktaturen och Aljaksandr Lukasjenkas styre. Han sitter fängslad för påstått skattebrott, men uppenbart är att regimen vill försöka skrämma honom och alla andra demokratikämpar till tystnad.

Svenska Freds och Vjasna samarbetade fram till början av 2000-talet. Martin Uggla, som var en av de många drivande i det samarbetet, skriver väldigt bra om Ales på sin blogg, Belarusbloggen. Läs gärna hans berättelse där.

Ales har efterfrågat ett färgglatt vykort. Jag valde en ringblomma från julafton förra året. Just då sken solen och blomman lyste upp hela trädgården, trots att det var december och mörkt och trist större delen av dagen. Jag hoppas att den ska sprida samma glada känsla på någon av väggarna i hans cell.

Till Ales Bjaljatski: En ringblomma att sätta färg på väggarna med, precis som du har önskat.

Till Ales Bjaljatski: En ringblomma att sätta färg på väggarna med, precis som du har önskat.

Mina två vykort går också att se på Amnestys hemsida. Det till Chiou ligger här och det till Ales ligger här. Skicka gärna vykort du också.

2 kommentarer

Filed under Mänskliga rättigheter

2 responses to “Varv efter varv

  1. Ann-Charlotte Frick

    Underbart ❤

  2. Janne

    Jag hamnade här när jag sökte mer information om Chiou på nätet. Din beskrivningen av valet på motiv stämmer överens med de funderingar som jag själv hade när jag skulle välja bilder.  

    Hälsningar
    Janne