Månadsarkiv: oktober 2012

Att spendera pengarna rätt

I dag skriver jag och Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter på SvD Brännpunkt om att Sverige måste återupprätta demokratistödet till det ryska civila samhället. Vi är antagligen väldigt många som är oroade över hur olika politiska fri- och rättigheter inskränks i Ryssland, men väldigt få verkar ha dragit några slutsatser kring dess konsekvenser och på vilket sätt Sverige bäst kan stödja de demokratiska krafter som finns i landet. Eller är det detta som Super-Jas är tänkt att fungera som? En tillväxtmotor för den ryska demokratin? Tillåt mig tvivla.

Så här står det i utrikesdeklarationen från i år: ”I en tid då kraven på politisk och ekonomisk modernisering växer sig allt starkare ligger det i Sveriges och Europeiska unionens intresse att Ryssland utvecklas till en verklig demokrati som bidrar konstruktivt till att lösa gemensamma globala utmaningar […] Det civila samhällets aktörer har en nyckelroll för att uppnå fattigdomsminskning och demokratisk utveckling […] I en värld av skiftande maktbalanser och intressen behövs våra värden – mänskliga rättigheter, fred, frihet och demokrati – mer än någonsin.”

Ett oberoende och starkt civilt samhälle är en förutsättning för en demokratisk utveckling. Om vi i Sverige är oroade över tillbakagången för demokratin i det ryska samhället borde regering och riksdag ställa sig frågan om vi verkligen lägger våra resurser rätt. Om vi säger att vi ska stödja utvecklingen av demokrati och att vi oroas av dess tillbakagång vårt närområde och lyfter fram det civila samhället som nyckelaktörer i en demokratiseringsprocess, kan detta orimligen innebära att demokratibiståndet till Ryssland ska minskas med 2/3. Men det är vad som skett sedan 2004. Det är helt ologiskt. I jämförelse med detta så blir de 90 miljarderna till Super-Jas ett rent skämt. ”Vi är oroande över de demokratiska bakslagen i ert land men vi har gjort ett vägval och skurit ner på stödet till demokratiorganisationerna. Vi tänker istället satsa på nya stridsflyg”.

Put your money where your mouth is. Öka demokratibiståndet till Ryssland istället.

Se även Östgruppens hemsida.

Kommentarer inaktiverade för Att spendera pengarna rätt

Under Ryssland

Nästa år byter vi plats

I dag när jag satt på tåget på väg till Västerås för att föreläsa på FN-dagen på Citygymnasiet slogs jag av en sak. Så många personer som i dag är ute på skolor, gator och torg för att föreläsa och berätta om FN och vikten av att organisationen finns. Framför mig såg jag helt plötsligt en visuell bild över världen med små små blinkande prickar för varje människa som i dag och andra dagar på året berättar om vikten av fred och denna enda organisation som världen har tillsammans. Över FN-organens ofta livsavgörande arbete. Som går upp i ottan för att resa iväg till destinationen och kommer hem sent. Som sprider engagemang och inspirerar till arbete för mänskliga rättigheter och fred. 

Sen såg jag framför mig de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd sittandes på sina stolar, som just nu mest verkar upptagna med att lägga fram strategier mot varandra för att blockera och sabotera. Långt långt bort från gräsrötterna som är måna om att nå ut för organisationens räkning och försvara dess legitimitet, alla dess brister till trots. Och då tänkte jag så här. Nästa år byter vi plats. Då får USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike åka runt och berätta varför FN behövs. Varför det behövs engagemang och övertyga om vikten av insatser för fattigdomsbekämpning och nedrustning. Och om varför vi ska fortsätta tycka att det är okej att de sitter där på sina stolar, år ut och år in. Jag tror de behöver bli påminda om det uppdrag de faktiskt har, det ansvar de har för internationell fred och säkerhet, och känna en betydligt större ödmjukhet inför detta. Världen behöver ett fungerande FN.  

Ofta talas det om att FN:s säkerhetsråd måste reformeras. Jag instämmer. Men reformbehovet gäller inte bara FN som organisation. Det gäller även länderna som sitter på veto-rätten. 

FN:s säkerhetsråd. Bild: Bernd Untiedt, januari 2005

Kommentarer inaktiverade för Nästa år byter vi plats

Under Okategoriserade

Varför kan inte regeringen svara på frågorna?

I går var jag en glad licensbetalare till public service och en mindre glad skattebetalare. ”Om ni fått frågan, är Sverige en demokrati, vad skulle ni svarat på den då?” frågar Tomas Ramberg försvarsminister Karin Enström i gårdagens lördagsintervju. Detta för att åskådliggöra regeringens krumbukter kring att det är svårt att definiera ett land som en demokrati eller en diktatur. Det var en skoningslös, men helt nödvändig, utfrågning av den minister som ansvarar för frågorna som rör saudivapen.

Det förvånar att regeringen fortfarande inte lyckas förklara eller ge ett begripligt svar en enda gång på frågor om saudivapen sedan det briserade i våras. Det är också märkligt att regeringen inte tog chansen att börja om på nytt i en öppen och transparent anda och reda upp situationen när Sten Tolgfors avgick. Istället fortsätter det som förut.

Det är precis som Tomas Ramberg säger, att det verkar ha gått troll i det här.

Det är något konstigt som händer varje gång regeringen ska förklara varför vi har vapensamarbeten med diktaturer. Argumentet ”vi beväpnar diktaturer för att kunna påverka deras människorättsarbete” ligger som en underton i vart och vartannat svar från ministrar som har velat förklara varför vi sätter svenska vapen i händerna på förtryckare (detta hävdade för övrigt även den dåvarande (S)-regeringen 2005 när avtalet ingicks med Saudiarabien från början).

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att vi faktiskt skulle köpa det argumentet, så innebär det väl att vi i så fall enbart borde beväpna diktaturer eftersom demokratier redan har så hög respekt av mänskliga rättigheter? Eller omvänt: jag skulle vilja höra på vilket sätt Sverige har främjat de mänskliga rättigheterna i Danmark eller USA genom vapenexporten till dessa två länder? Nej, där kommer antagligen ett annat argument in i bilden, som jag personligen tror är mer i närheten av sanningen. Säkerhetspolitiska skäl gör att regeringar genom åren har ansett det viktigare att samarbeta med till exempel USA än att följa den lag som säger att vi inte ska sälja till länder i krig.

Men när det kommer till diktaturer så vågar inte regeringen säga att man gör det utifrån exakt samma bedömning: ”Vi tycker det är viktigare att beväpna förtryckare (eller krigförande länder) än att följa våra egna lagar och målsättningar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter, för det gynnar Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Och det gynnar våra svenska jobb.”

Jag kan i alla fall inte dra någon annan slutsats i frågan. Och det är ett grymt feltänk som inte bara drabbar de människor som dör i de krig Sverige eldar på eller de människor som slås ner av sina förtryckarregimer, utan det måste ju också vara världens mest korkade och egoistiska säkerhetspolitiska analys. Det finns väl inget som säger att Sveriges säkerhet ökar för att vi underblåser krig eller för att vi hjälper diktaturer att styra och slå ner sina befolkningars krav på demokrati och mänskliga rättigheter? För att inte tala om osäkerheten det skapar för människorna i köparländerna. Och det är en rent fantasilös och moraliskt förkastlig jobbpolitik. Hur många människoliv i Irak eller Bahrain ska det gå på ett svenskt arbetstillfälle tycker ni som menar att jobbargumentet är ett bra sådant?

Jag vill också framföra en protest mot att vapensamarbeten i sig själva skulle vara effektiva demokratiseringsinstrument eller verka MR-främjande. För vad säger det då om alla de gräsrotsorganisationer som på fredlig väg kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i diktaturer? Menar förespråkarna för vapensamarbeten som påtryckningsinstrument att dessa människors arbete rentav är onödigt?

Demokratidemonstrationer vid Pärlrondellen i Manama våren 2011

Lördagsintervjun är en riktig rysare att lyssna på. Tomas Ramberg avväpnar skickligt argument efter argument hos försvarsministern. ”Ska Sverige inte bygga vapenfabriken nu när mantrat som upprepats är att Sverige håller ingångna avtal?” frågar Tomas Ramberg. Många svar uteblir helt. Och den som förtjänar kritik ska också få det. Men i frågan om saudivapen är det viktigt att komma ihåg att det här är inte bara försvarsministern som har brustit. Det här är större än så och rör sannolikt fler personer. Det är inte bara frågan om att en minister gav dåliga svar i en intervju på Sveriges Radio. Det här handlar lika mycket om själva sakfrågan: vapenexport till och vapensamarbete med en av världens grymmaste diktaturer. Och att det största oppositionspartiet – socialdemokraterna – inte heller verkar ha några problem med att beväpna diktaturer tillsammans med regeringen.

FOI: s generaldirektör Jan-Olof Lind

FOI: s generaldirektör Jan-Olof Lind

FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind fick förnyat förtroende i somras. Försvarsministern lyckas inte förklara hur de resonerade när de valde att förnya hans förordnande i ytterligare sex år, utan menar att ”det var naturligt” att han skulle få det eftersom det dåvarande förordnandet var på väg att löpa ut. Kort och gott, det var naturligt.

Ursäkta, hur naturligt är det att en generaldirektör som ljuger får förnyat förtroende?

Eller mer korrekt frågat: hur naturligt är det att en generaldirektör som nyss fått förnyat förtroende men som efter det erkänt att han ljög, får lov att sitta kvar?

Regeringen gjorde en ”helhetsbedömning”. För den som följt vapenexportdebatten i Sverige så känns helhetsbedömningen igen från argument från ISP-chefen när denne ska motivera varför de godkänner export av krigsmateriel till länder i strid med lagen. Man gör en helhetsbedömning. I denna helhetsbedömning ingår det tydligen ofta att se mellan fingrarna på brott mot lagen i sig och på brott mot mänskliga rättigheter.

Jag kan inte låta bli att undra om Jan-Olov Lind fick förlängt förordnande eftersom han har information om ytterligare statsråds involvering. Vill regeringen förhindra att sådan information kommer ut genom att ha kvar generaldirektören på sin position?

Nej, jag är inte heller säker på vad jag just nu skulle svarat på frågan om Sverige är en demokrati. Det är som om regeringen tror att bara de förklarar saken ”på rätt sätt”  (eller helt enkelt inte talar om den alls) så är det faktum att vi beväpnar diktaturer helt okej. Men det är det inte. Saudivapen spökar i regeringen och kommer fortsätta göra det tills alla kort lagts på bordet. Kanske är det så att Sverige rör sig i en riktning, för att använda försvarsministerns förklaringsmodell. Och i just den här frågan är det inte i en mer demokratisk sådan. Vapenexporten är en förbannelse.

Se också Expressen, SvD, SR Ekot.

5 kommentarer

Under Försvarspolitik, Vapenexport

För fredsbyarna i Colombia

Den väpnade konflikten mellan Farc-gerillan och den colombianska regeringen är världens längst pågående inbördeskrig. I dag inleddes fredssamtal i Oslo, som sedan ska flyttas till Havanna.

Att båda parterna nu vill sätta sig ner och förhandla leder till en viss optimism för att en lösning ska finnas inom räckhåll. Miljoner människor har mist sina hem och sin jord, tiotusentals har omkommit i kriget. Knark, paramilitärer, gerillor och en genomgående militarisering av samhället. Colombia har, föga förvånande, drabbats oerhört hårt. Även svenska pansarskott, AT:4, har använts av Farc-gerillan och mycket tyder på att svenska regeringen ville sälja Erieye till Colombia tidigare. Inget tyder heller på att planerna är helt avskrivna.

Fredsbyarna i Colombia

Men mitt i allt detta elände, mitt i inbördeskriget, har det funnits öar av fred. Små byar där människor gått samman och sagt, basta! Nu räcker det. Vi vill inte vara med i ert krig. Varken på ena eller andra sidan. Låt oss vara i fred.

Så formades fredsbyarna i San José de Apartadó år 1997 i nordvästra Colombia. Att lämna konflikten har inte varit lätt för dem. Snarare har de setts med misstänksamhet av alla stridande parter, just på grund av att de inte vill ta ställning för någons sida. I avvaktan på att en juridisk instans ska vilja öppna deras långa lista över brott mot mänskligheten som de har registrerat fortsätter de att dokumentera och registrera övergreppen med hopp om att en dag ska de få upprättelse. Deras initiativ till att utropa sig till en fredsby plockades snabbt upp av andra och i dag finns ett femtiotal fredsbyar i landet. De har varit inspiratörer och förebilder för många andra som vågat följa efter deras exempel. Här finns en artikel vi skrev i Peace Monitor om dem.

Ett vanligt misstag som sker i fredssamtal är att det är de höga företrädarna för de stridande aktörerna som sätter ramarna för diskussionerna, och de enda som sedan också deltar i förhandlingarna. Civilbefolkningen utesluts och en rad röster får aldrig säga sitt om hur deras fred ska se ut. Inte en enda kvinna finns exempelvis med som deltagare i fredsförhandlingarna mellan Farc-gerillan och den colombianska regeringen. Detta måste förhandlarna tänka om kring och inkludera en bred representation av kvinnor liksom olika grupper ur samhället, för att nå en legitim och hållbar fred för alla.

1 kommentar

Under Konflikthantering, Vapenexport

Ledande filmskapare ryter till – vill inte främja vapenexport

Vid frukost hörde jag på kulturnyheterna i P1 om att svenska filmsuccéer hjälper Saab och svenska staten att sälja Jas Gripen utomlands. Tydligen så var flera av filmskaparna upprörda över att deras arbete används för detta syfte. Jag blev så oerhört glad över att de sagt ifrån!

Det är tyvärr inget ovanligt att kultur och film används för att främja svensk vapenexport av Jas Gripen eller för att göra allmänheten mer välvilligt inställd till tex stridsflyg. Filmen Hotet av Kjell Sundvall är ett exempel på det, något som vi lyfte fram och riktade kritik mot när den lanserades. Försvarsmakten och flygvapnet kommenterade filmen med att klappa sig själva på axeln som goda produktplacerare och tackade för reklamen. Och regissören Kjell Sundvall förstod inte alls vad kritiken skulle vara bra för.

Nu när jag sitter på jobbet läser jag ursprungsartikeln i DN om filmfestivalen i Bangkok. Det är en grymt bra grävning långt ner i register och resor som kan avslöja hur Utrikesdepartementet planerade för främjande av vapenexport genom att använda sig av ett antal välkända och omtyckta svenska filmer. Detta för att hjälpa vapenföretaget Saab på traven i sina exportantsträngningar.

En rad ledande filmskapare vars verk användes på filmvisningen är nu upprörda över att deras arbete används för detta syfte. De verkar helt klart inte ha haft en aning om i vilken kontext deras filmer skulle presenteras och verkar vara rejält upprörda. Jag citerar ur artikeln i DN:

”Flera av de svenska filmskapare som deltog på festivalen i Bangkok har upprörts av DN:s uppgifter om kopplingarna till vapenaffärerna. Mimmi Spång, som är producent för filmen ”Sebbe”, skriver i ett e-mejl att hon inte hade någon aning om detta och att hon blev chockad.

– Vi vill verkligen inte att någon av våra filmer ska användas till att främja export av krigsmateriel. Vi anser att det är fullständigt vidrigt, skriver hon.

Lisa Ohlin, som har regisserat ”Simon och ekarna”, är också upprörd. 

– Självklart tycker jag att det är obehagligt. Jag vill visa min film för att främja förståelse mellan kulturer, inte för att främja svensk vapenexport, säger hon.”

När DN frågar ambassaden i Bangkok om deras vapenexportfrämjande insats med hjälp av de svenska filmerna svarar ministerrådet att någon sådan koppling inte fanns. Att det inte alls handlade om att främja krigsmateriel i Thailand. Men i de interna dokumenten som begärts ut av journalisten Nils Resare framkommer det tydligt att Utrikesdepartementet gett ambassaden uppdraget att sammankoppla filmvisningen med Saab:s, SOFF:s, FXM:s och FMV:s intressen. Ingen verkar ha brytt sig om att fråga filmskaparna om de ville att deras arbete skulle användas för detta syfte. Inte någon alls.

Men handelsministern då, Ewa Björling, vad säger hon i saken? Artikeln i DN avslutas så här: ”DN har sökt handelsminister Ewa Björling för en kommentar.” Som vanligt när det gäller vapenhandeln säger handelsministern inget alls. Nada. Rien. Icke ett jota.

Det här är så genomruttet gjort av UD.

Tidigare har även Lukas Moodysson protesterat mot att hans filmer använts för att främja svensk vapenexport och planet Jas Gripen i Ungern.

Undrar förresten hur många av våra andra exportsuccéer på kulturområdet som har använts i detta syfte? Svenska musiker och artister som ovetandes hjälpt vapenexporten på traven till tonerna av internationella danshits?

Kommentarer inaktiverade för Ledande filmskapare ryter till – vill inte främja vapenexport

Under Försvarspolitik, Vapenexport