Monthly Archives: september 2012

Två tredjedelar av familjens inkomst försvann

En aspekt av klustervapenförbudet som ofta glöms bort är de förebyggande konsekvenser det haft. Det har från och till varit ett slagträ i debatten att säga ”men, det är ju lätt för länder som inte har några klustervapen att skriva på det”. Detta stämmer också till stor del. Antagligen är det lättare för dessa länder att skriva på.

Men därmed betyder inte det att deras underskrift skulle vara av mindre värde. Varje stat som skriver under konventionen förbinder sig att aldrig någonsin köpa in denna hemska vapentyp. De förbinder också sig att inte låta andra länder lagra klustervapen på deras territorium. Därmed har landet i fråga en stor garant mot att drabbas av klustervapnens effekter i framtiden. Underskriften blir en försäkring för framtiden och kommande generationer och samhällen.

I sitt inledningstal nämnde Norges utrikesminister också detta. Tack vare att vi var ute i så god tid har vi antagligen lyckats förhindra att vi står inför samma humanitära katastrof som vi gjorde med personminorna.

I den här filmen från UNDP och Laos berättar en familj om hur de drabbats av oexploderade substridsdelar. Mannen skadades och förlorade ena handen. Deras totala inkomst till familjen minskade med två tredjedelar i och med olyckan. Varje gång de går ut på åkermarken de odlar på minns de den hemska olyckan.  Deras mark är fortfarande kontaminerad av oexploderad ammunition från krigen. Det är i dag 38 år sedan den sista bomben släpptes över landet. Kartan som märker ut var de fattigaste områdena finns jämfört med var mest oexploderad ammunition finns överlappar nästan identiskt.

 

I själva konventionen finns inte bara skyldigheter att röja och skrota befintliga lager. Det åligger också staterna att ekonomiskt hjälpa människor och samhällen som drabbats, liksom att tillhandahålla sjukvård.

Kommentarer inaktiverade för Två tredjedelar av familjens inkomst försvann

Filed under Klustervapen

313 kvar

I förmiddags meddelade Sverige ett antal siffror rörande antalet klustervapen. År 1992 köptes 370 st klusterbomber in från Tyskland, den så kallade Bombkapsel 90. Dessa innehåller två olika typer av substridsdelar, totalt nästa 21 000 st. (17 761 + 2960). Skrotningen är inledd som vi berättat om tidigare, men vi hade inte fått några uppgifter om hur långt den är kommen. Enligt konventionen har varje land 8 år på sig att skrota sina lager, och flera länder har i dag berättat här på statspartsmötet om att de nästan är klara med det.

Sverige har hittills skrotat 57 stycken rapporterade delegationen. Det innebär att det är 313 kvar.

CMC har gjort en film om skrotning, sk stockpile destruction, som också påminner om de förebyggande effekter konventionen har för framtiden.

Kommentarer inaktiverade för 313 kvar

Filed under Klustervapen

Engagemangsefterlysning

En sak som har slagit mig under de möten om både personminor och klustervapen jag har varit på, är att det finns ett antal länder som lägger fram texten på ett väldigt engagerat sätt. För er som tänker att diplomatkonferenser är rätt sega periodvis, så kan jag intyga att ni har helt rätt. Många uttalanden är redan koordinerade sedan lång tid tillbaka, det är artighetsfraser och så vidare som läses upp utan något större patos.

Men så händer något som gör att det inte går att låta bli att spetsa öronen. En talare som brinner för det hen gör! Som tror på varje litet ord i det tal som läses upp med stort hjärta och engagemang. Som sprider vibbarna vidare till alla i salen. Och som får alla att haja till och börja lyssna.

Jag brukar sitta och tänka att, kanske kommer den dagen det är Sverige som talar på det sättet. Likt länder som Mexico, Costa Rica, Libanon, Norge, Nya Zeeland och Österrike, som tillsammans i plenisalen bekräftar det goda samarbete för att göra världen ett litet steg bättre genom att nedrusta och skrota minor och klustervapen.

Att höra representanten från Libanon tidigare i dag tala från djupet av sin själ och uttrycka sin tacksamhet till alla länder som jobbat tillsammans för att stoppa den hemska vapentyp som förstört hennes hemland är något oerhört speciellt. Det skapar en känsla av hopp och det värmer inombords och jag tänker att, ja, det finns förebilder att trösta sig med när det känns som en alltför lång och krokig väg framåt. Det finns någon som verkligen bryr sig om nedrustningsfrågorna. Som stödjer och uppmuntrar varandra till att vara öppna med sina respektive framsteg och berätta om dessa med stolthet.

Ofta känner jag hur det börjar sticka i ögonen och tårar tränger sig när jag hör dessa berättelser. Det är berättelser om ett arbete som betytt så oerhört mycket för någon annan att deras röst nästan darrar när de lägger fram orden och sin tacksamhet. Jag blir också rörd för att det i en värld som man lätt kan uppfatta som egoistisk och uteslutande krigisk faktiskt finns en handfull länder som varit beredda att gemensamt strida för sin sak – i det här fallet kampen mot klusterbomber. Länder som tar på sig att arrangera förberedande möten och internationella nedrustningskonferenser. Det är helt enkelt något annat än den svenska inställningen, som jag ibland inte ens vet vilken den är.

Sen slår det mig ännu en sak. Många har under konferensens första två dagar den här veckan berättat minnen från tiden då förbudet mot personminor förhandlades fram. Såväl aktivister från civila samhället som diplomater från olika länder. Varför de minns detta just här? Det var här i Oslo som avtalet förhandlades fram.

Jag vill inte på något sätt anklaga de svenska delegater som deltar på konferenserna för att vara dåliga talare. Jag tror nämligen problemet snarare är politiskt. Så länge det inte handlar om kärnvapen och icke-spridning är intresset nästan obefintligt. Det finns inget intresse för de bredare nedrustningsfrågorna i Sverige från politiskt håll. Och jag vågar påstå att det inte bara gäller regeringen. Eller jo kanske på ett område finns det ett brinnande nedrustningsintresse. Och det är kring den ryska.

Vi skickade ett pressmeddelande från konferensen i dag och uppmanade Sverige att sluta upp med hemlighetsmakeriet kring de svenska klustervapnen. I två års tid har vi försökt få ut information i enlighet med konventionen om hur många de är till antalet och hur många som Sverige avser spara (vilket är tillåtet enligt konventionen). Jag har fått till svar varje gång att det inte är offentligt eller klart än.

Hur lång tid ska det ta då? undrar jag.

Här är den internationella koalitionens pressmeddelande från i går: ”Cluster bomb ban movement returns to Oslo”.

Kommentarer inaktiverade för Engagemangsefterlysning

Filed under Klustervapen

Försvaret tar sig fritt flygrum på klimatets bekostnad

I dag skriver ett antal företrädare för vindkraftsindustrin på DN debatt om hur Försvarsmakten stoppar utbyggnaden av vindkraft i stora delar av södra Sverige och kommer att tvinga industrin att flytta norrut istället. Kostnaden: 18 miljarder.

Jag skrev tidigare ett blogginlägg om just Försvaret och Jas 39 Gripen vs vindkraften här: ”Vem är i vägen för vem?

Det är en angelägen fråga för regeringen att ta tag i. Kopplingen mellan säkerhetspolitik och klimatförändringar kan väl knappast bli tydligare än så här? Sverige har inte haft så låg takt i utbyggnaden av förnybar energi på 30 år enligt beräkningar från Supermiljöbloggen. Att Försvarsmakten fortsätter att stoppa utbyggnaden av vindkraft innebär att rimligen inte att kurvan kommer att börja peka uppåt igen den närmsta tiden. Det här är något som borde oroa alla som värnar såväl företags investeringar som en bättre framtid och miljö.

Lösningen på JAS vs vindkraften. Fotokredd: Rolf Lindahl

Kommentarer inaktiverade för Försvaret tar sig fritt flygrum på klimatets bekostnad

Filed under Försvarspolitik, Klimat