Om behovet av att stärka förbudet

Diskussionerna om hur klustervapenförbudet ska stärkas är i full gång här i Beirut. Om det är något som är väldigt tydligt är det uppdelningen mellan de länder som är drabbade av klustervapen, och de länder som är innehavare.

Drabbade länder som Afghanistan, Laos och Libanon är starka förespråkare för snabbare åtgärder och stöd till röjningsaktiviteter och få fler länder att ansluta sig till förbudet. Länder som innehar och måste skrota sina vapen har inte alltid samma entusiastiska ansats.

Det är väl ganska självklart, tänker de flesta. Exakt, säger jag. Det är väl inte så konstigt att drabbade länder inte vill något annat än att kunna få bli fria från klusterbomber och andra explosiva lämningar från krig. Igår berättade Vietnam att med nuvarande resurser skulle det ta 400 år till innan landet är helt röjt. 400 år!

Röjning i södra Libanon
Röjning i södra Libanon.

Helt klart måste internationella samfundet öka sina ansträngningar att hjälpa till att röja drabbade områden. Att landområden inte går att bruka eller hindrar nödvändiga transporter försvårar samhällsutvecklingen. Förutom det hemska lidande minor, klusterbomber och andra lämningar från krig orsakar, hindrar de också fattigdomsbekämpningen och den socioekonomiska utvecklingen. Rapporter över det ekonomiska stödet till drabbade länder är inte så roliga att läsa, eftersom finansieringen från givarländer minskat de senare åren.

Mycket arbete återstår alltså att göra. Men jag vill också lyfta fram positiva nyheter. Tack vare konventionen som förbjudet klustervapen har 64 miljoner (!) explosiva substridsdelar förstörts från innehavarnas vapenlager. Därmed har vi också förhindrat dem från att användas i framtiden. Och då ska man ha i åtanke att förbudet knappt funnits i tre år.

Kommentarer inaktiverade för Om behovet av att stärka förbudet

Filed under Klustervapen

Kommentarer inaktiverade.