Mänskligheten i en liten ask

Då var det dags för ett tredje blogginlägg, den här gången från Karin. En otroligt fin beskrivning om varför den burmesiska demokratirörelsen är så oerhört viktigt att stödja!

Flyktinglägret Maela camp
Flyktinglägret Maela camp

Omgivningen är verkligen idyllisk. Böljande berg, grönskande kullar och palmer, palmer, palmer. När vi reser genom landskapet och svischar förbi motorcykelburen thaifamilj efter motorcykelburen thaifamilj är det som att befinna sig mitt i ett äventyr, en dröm. Verkligheten känns inte längre verklig.

Känslan av overklighet förstärks när vi kommer fram till resans mål, Maela camp nära den burmesiska gränsen. Här, mitt i den tropiska grönskan, bor cirka 50 000 människor tätt ihoptryckta; människor som har flytt Burma undan militärregimens attacker på de civila. Vissa har varit i lägret i 20 år, andra kommer och går beroende på hur situationen ser ut inne i Burma. Vissa föräldrar skickar sina barn till skolor i lägret, eftersom det inte finns någon möjlighet till skolgång på andra sidan gränsen, där en stor del av befolkningen lever som interna flyktingar.

Där, på andra sidan gränsen, har den burmesiska militärregimen länge förföljt de etniska minoriteterna; drivit människor från sina hem, bränt ner hus och byar, tvingat barn in i armén och män och kvinnor till arbete för militären. Även de olika etniska grupperna är beväpnade och det finns ett antal etniska arméer. Resultatet blir en omöjlig vardag för civilbefolkningen och runt 150 000 personer finns nu utspridda i sju flyktingläger längs den thailändska gränsen. Människorna är inte tillåtna att lämna lägren och till exempel jobba i närliggande byar, utan är helt beroende av NGOs verksamma i lägren för sin försörjning.

Man i flyktingläger

Som tydligt exempel på militärregimens brutalitet är de fyra män vi snabbt möter i ett handikappcenter, drivet av en baptistgrupp verksam i lägret. Alla männen är blinda och flera har bara kvar delar av sina armar. Deras skador har en sak gemensam – de har alla uppkommit efter att de har gått på landminor som militären placerat ut i deras byar hemma i Burma, medvetet planterade för att skada civila.

Som lika tydligt exempel på mänsklig glädje och överlevarförmåga är de uppspelta barn som vi möter några minuter från centret för de handikappade; de skriker, stojar och springer som barn gör mest, eller de ungdomar som hänger vid kiosken och på volleybollplanen. De röker, skrattar, pekar mot oss. Överlever. Bland Maela camps 50 000 invånare speglas mänsklighetens olika dimensioner; det som gör oss så hemska, och det som gör oss så fantastiska.

Kommentarer inaktiverade för Mänskligheten i en liten ask

Filed under Burma, Internationellt arbete, Konflikthantering, Minor

Kommentarer inaktiverade.