Kvällens partiledardebatt var kanske ingen höjdare för oss som har utrikes- och säkerhetspolitik liggandes varmt om hjärtat, bortsett från den avslutande diskussionen om Afghanistan. Men valrörelser gör sällan några djupdyk i de här frågorna.
Det var dock intressant att höra både alliansen och de rödgröna prata om hur viktig kvinnors rätt att fritt få välja och göra sig hörda är. Att säga upp det militära samarbetsavtalet från 2005 med Saudiarabien vore därför ett exempel på att bekräfta att man menar allvar. Inte bara i ord, utan även i handling.
Så, över till Afghanistan. Så länge FN kallar har vi en skyldighet att ställa upp verkar samtliga vara överens om. Samtidigt tillägger Ohly och Eriksson att det finns många ställen där FN kallar, vilket jag förvisso inte tror att övriga partier skulle förneka. Jag tycker att det är en självklarhet att Sverige måste göra mer när FN kallar.
Men, Svenska FN-förbundet presenterade en rapport förra året som visar att Sverige successivt dragit ner sitt engagemang i FN-ledda fredsbevarande insatser. Till förmån för Nato-ledda insatser. Det tycker jag är fel. Sverige borde kunna skicka fler fredsbevarande soldater även till FN-ledda insatser.
Utvärdering av det svenska ISAF-bidraget eller ej, det kan man göra oberoende av om man är för eller emot en militär närvaro. Jag ser inget fel i att utvärdera och undrar när vi får se Sten Tolgfors lansera samma hårda utvärderingsprogram för sitt verksamhetsområde som Gunilla Carlsson.
På frågan om vi ska vara kvar eller ej har de rödgröna en hel del att jobba med för att lansera en enad hållning. Men det är inte konstigt att alla frågor inte är färdigförhandlade. Efter att de rödgröna lanserade sitt gemensamma program för försvars- och säkerhetspolitik blev de anklagade för att inte ens ha enats. Jag vill då förutsättningslöst påminna om att Sten Tolgfors så sent som i september förra året skrev på DN-debatt att försvarspolitiken inte hade förhandlats utav Allians för Sverige utan lämnades till efter valet 2006. Och vill man få en inblick i var nuvarande regering (och vad jag gissar inte de rödgröna heller) INTE lyckats enas, rekommenderas följande artikel.
Och i slutändan hade jag samma känsla som jag brukar få efter en debatt om Afghanistan. Det diskuteras, förvisso med all rätt, mycket kring säkerheten för biståndsarbetare och soldater. Givetvis är många faktorer sammanlänkade och påverkar varandra. Men faktum är att man löper större risk att dö genom att föda barn i Afghanistan idag än att vara internationell soldat.
Jag hade önskat att diskussionen i media, bland politiker och allmänhet kunde belysa även andra säkerhetsrisker i dagens Afghanistan som inte enbart berör soldater eller biståndsarbetare, utan för civilbefolkningen. Det är väl ändå den vi är där för att skydda?
Ordföranden bloggar 