Monthly Archives: november 2009

Det är Bofors det här, Bofors.

Visste ni att man i Indien associerar namnet Bofors med något som är paj, kaputt eller helt enkelt genomruttet? Det svenska vapenföretaget har blivit ett eget begrepp och ett adjektiv för att beskriva något som är dåligt. Orsaken är så klart Boforsaffären och mutskandalerna som den innebar.

Nu har Sverige och Indien åter tecknat ett samarbetsavtal på försvarsområdet. Förra gången det hände var 1986, med ett avtal som på bilateral väg, och med dåvarande regerings goda minne, i klartext åsidosatte det svenska regelverket. Endast ett FN-embargo skulle stoppa framtida leveranser.

Vissa lärdomar har dragits sedan dess. Avtalet ska t ex gå att bryta. Men en, ofta bortglömd fråga, är vilken regional kontext det är vi exporterar vapen till. Relationen mellan Indien-Kashmir-Pakistan är exempelvis av central vikt för utvecklingen och stabiliteten i Afghanistan.

Se vårt pressmeddelande, Eva Björlings tal, samt avtalet mellan Indien och Sverige.

Annat som kan vara intressant att veta är att Indien är världens näst största vapenimportör efter Kina. Vi säljer granatgeväret Carl Gustav och pansarskottet AT4 dit. Och haubitsar. Och kanske snart även Jas Gripen. Lägg till detta affärer i miljardklassen med Pakistan. Lite ironiserande kan man ju fråga sig om det är detta som är essensen av att vara neutral?

Avtalet är ett glasklart försök från regeringens sida att agera språngbräda för fler Boforskanoner och nya stridsflygaffärer till en region som satsar stora summor på upprustningen varje år. Hu!

Kommentarer inaktiverade för Det är Bofors det här, Bofors.

Filed under Vapenhandel

En halv procents skillnad

Igår kväll var jag i Umeå på en snabbvisit. Jag var inbjuden av Ordfront/Umeå för att diskutera den svenska insatsen i Afghanistan tillsammans med Jonas Sjöstedt (V). Med tanke på tidigare erfarenheter av diskussioner på samma tema, var jag till viss del tveksam till att ställa upp. Glädjande nog var både min motdebattör Jonas, moderatorn Torbjörn Bergström och publiken vettiga människor vilket ledde till ett riktigt, riktigt bra och nyanserat samtal!

Jag kan inte låta bli att reflektera lite kring läget idag. Det blir ett ganska långt inlägg, men frågan är så viktig att jag känner att jag måste.

Det finns omkring 100 000 utländska soldater totalt sett i Afghanistan. Sverige har ca 500. Det motsvarar en halv procent (!). Med detta sagt vill jag betona att jag inte på något sätt vill förminska frågan om Sveriges närvaro. Men jag tycker det är en viktigt aspekt som inte får glömmas bort. Sett i det hela taget är alltså Sveriges insats av helt minimal betydelse. Frågan om vi ska vara där eller inte är rentav irrelevant att ställa sig relaterat till det hela taget. Men i kontexten, i det lilla, gör vi kanske en skillnad. Frågan vi måste ställa oss är gör vi rätt sak?

Riksdagen bestämde nyligen att styrkan ska utökas. Det tycker jag är fel. Vi ser tyvärr en situation, med försämrat säkerhetsläge främst orsakat av OEF:s och de krigförande parternas vanvettiga agerande i form av bombräder mot civila, grova människorättsövergrepp osv. Även vissa länder inom ISAF begår liknande felsteg. Men vad som kommer att bli ännu värre är om även den svenska insatsen får slagsida mot en allt tyngre beväpnad och offensiv styrka, eftersom detta bara kommer att förstärka intrycket av att den internationella närvaron finns på plats för att…. tja. Skydda sig själva?

Istället för att lägga ännu mer resurser på den militära närvaron behöver dessa användas för civila, humanitära och biståndsinsatser. Det skulle visa att vi är där just för att skydda och hjälpa den afghanska befolkningen. Detta i kombination med en skärpt kritik från Sveriges regering mot krigföringen och attackerna på civila, skulle ytterligare förstärka faktum kring varför vi är där. Jag är också övertygad om att det skulle förbättra säkerheten i Sveriges PRT. Men viktigast är att föregå med gott exempel. 

Jag försökte lyfta flera aspekter under kvällen igår. Jag ställde bland annat frågan vad som kommer att hända om vi drar oss tillbaka. Min gissning är att det efterkommande maktvakuumet kommer att fyllas av 1) krigsherrar och hårdföra talibaner eller 2) något annat, mindre fredlig, sinnat land inom OEF/ISAF. Eller en kombination av 1 och 2. Det tror jag skulle vara ett ännu värre scenario än dagsläget. Jag har ställt samma fråga vid ett antal olika tillfällen nu, men aldrig fått något rakt svar.

Jag läser på Världens blogg och kan inte låta bli att citera: ”… det är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras. På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?”

Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.

Det finns alltid mycket som behöver diskuteras när det gäller Afghanistan. Men jag ser i alla fall med glädje att Svenska Freds har varit en av de starkaste kritikerna mot insatsen och har konstant lyft den i olika sammanhang (Se t ex här, här och här.). Och det fortsätter vi att göra. Trots att vi ställer upp på att det behövs en militär närvaro.

Jag läser också i DN att (V) visserligen förespråkar ett tillbakadragande, men jag förstår inte riktigt när. ”Vi vill ha ett omgående och ansvarsfullt tillbakadragande, men vi har inte satt något slutdatum”, säger Hans Linde. Omgående men utan slutdatum?

En annan vanlig kommentar, vanligen från de alltför okritiskt varma förespråkarna av den militära närvaron, brukar vara att ”Vi kan ju inte säga att vi ska åka hem om fem år. Då vet ju talibanerna och Al Qaida det och kan planera för att hålla emot exakt så länge.” Jens Orback sa det nyligen i Tv4 Nyhetsmorgon. Sten Tolgfors har sagt det tidigare.

Men är det egentligen någon skillnad? Säger man på obestämd tid, ger man också motståndsrörelsen eld på sin brasa för att mobilisera ända in i evigheten. Jag tror att frågan som måste ställas är hur kan vi vinna tillbaka förtroendet? Jag menar att det görs bäst genom att öka de civila insatserna, en tydlig politisk markering mot krigföringen och istället mer fokus på diplomati och dialog.

Jag tror att problemet just nu, för de som har en något sånär realistisk syn på läget, är medvetenheten om att det behövs en militär närvaro. Men att dagsläget är helt uppåt väggarna. Antingen åker man hem direkt och kanske kommer tillbaka igen senare. Eller så försöker man agera för en förändring redan nu. Det känns glädjande att alltfler verkar slå in på det senare spåret. Se t ex Peter Wolodarski i DN.

Obama ska bestämma sig kring sin nya Afghanistanstrategi under nästa vecka på tisdag sägs det. Jag hoppas, hoppas att den inte innebär en upptrappning av krigföringen. Tyvärr är det så att han aldrig någonsin under sin valkampanj lovade att avsluta kriget i Afghanistan. Tvärtom ville han använda militära resurser från Irak och föra över dessa till Afghanistan.

Sten Tolgfors skriver på sin blogg att ”En förbättring som krävs för framtiden är en konsekvent ”population centered approach” för ISAF, som bygger på att det är viktigare att värna civila än att döda extremister.” Det är bra att Tolgfors betonar detta. Men han måste göra det betydligt starkare. Och oftare.

14 kommentarer

Filed under Konflikthantering

Seminarium på Armémuseum!

Jag vill gärna göra lite reklam för fredagens seminarium om militära fredsfrämjande insatser och möjligheten att skapa hållbar fred, på Armémuseum fredag 27 november 13.00-16.00. Medverkar gör bland andra Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén och Pierre Schori, diplomat och forskare på tankesmedjan FRIDE.

Inbjudan finner du här. Föranmäl dig gärna till linda.akerstrom[at]svenskafreds.se som nyligen släppte rapporten ”Insats för fred”. Ta med en vän också!

Har du ändå vägarna förbi kanske utställningen ”Fredssoldater” är av intresse?

Kommentarer inaktiverade för Seminarium på Armémuseum!

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering

Inblick i Kadyrovtsyland

Fokus hade förra veckan ett reportage om Ramzan Kadyrov och hans styre av Tjetjenien. Väl värd läsning! Eller hur man nu ska uttrycka det…

Kreml är än så länge nöjda med hans regim, men jag undrar om det inte börjar bli lite väl magstarkt även för en rysk och alltmer auktoritär ledning som åtminstonde är måna om att ge SKEN av att vara en demokrati. Hur länge kommer det att dröja innan Putin och Medvedev stoppar vansinnet i palatset i Groznyj?

300 namn på sin dödslista och en milis som finkammar byar och städer i en skonings- och urskillningslös jakt på presumtiva terrorister. Ett palats format som ett S med lyxbilar i garaget och en förmodad tortyrkammare i källaren.

Läs artikeln. Där står mycket, mycket mer.

Kommentarer inaktiverade för Inblick i Kadyrovtsyland

Filed under Ryssland

Förtrycket och terrorn i Europas bortglömda utkant

Svenska Freds har idag tillsammans med en rad framträdande människorättsförsvarare en debattartikel på SvD Brännpunkt om situationen för MR-aktivister i norra Kaukasus. Ryssland har fällts över hundra gånger i Europadomstolen för övergrepp i Tjetjenien, men inga har ställts inför rätta i Ryssland. Det kan vi inte acceptera och EU måste tydliggöra för Ryssland att nu är det skärpning som gäller.

Se även vad Tiina Meri skriver i Sydsvenskan. Hon skriver bland annat om följande som utspelat sig i en träningslokal i Europas bortglömda utkant och återberättats av ett vittne: ”Ramzan Kadyrov gick fram till fångarna som var fastbundna. De stod upp, låg eller var upphängda i lokalen. Vakterna satte på en elektrisk apparat och Kadyrov gav order om att koppla den till den eller den personen. Han ändrade själv strömstyrka och han hade roligt när han såg hur människorna ryckte av elströmmen i kroppen. Andra fångar slog han med nävarna, han sparkade dem och slog dem med en träpåk. Han njöt av det, sen gick han.”

Missa inte heller debattartikeln i samma tidning, ”Ställ krigsförbrytarna inför rätta” av Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samt Oleg Orlov från Memorial och tillika Sacharovpristagare i år.

1 kommentar

Filed under Ryssland

Fel om Alecta

I lördagens DN (14/11), Ekonomidelen, finns en artikel om att SEB ännu inte sålt sitt innehav i klustervapenföretag (sista banken i Sverige?) men ska ha gjort det innan årsskiftet. Det står också att Alecta inte har någon policy om investeringar i klustervapenföretag, utan bara gällande personminor.

Jag riktade kritik mot Alecta för detta, eftersom själva huvudbudskapet i deras reklaminslag är ”Hos oss mår dina pengar bra”. Det är också många som har sina pensionspengar hos Alecta och inte kan flytta dem därifrån om man nu skulle vilja det pga innehavet i klustervapen. Efter artikeln i DN visade det sig att det var fel information i rapporten som angav att Alecta inte har någon policy mot just investeringar i klustervapenindustrin. Alecta antog nämligen en sådan policy i mars i år.

Det var ett mycket välkommet besked. Det framgår förvisso i artikeln i DN att Alecta inte har några investeringar. Men det är inte så tydligt som det kunde varit. Det kunde ju ha tolkats som att man visserligen inte har några investeringar idag, men kan komma att ha det i framtiden om man saknar en policy. Men det var alltså fel.

Alecta har tydligen missat att uppdatera informationen på sin webb, men nu finns den här. Den uppdaterade rapporten från Ethix och FN-förbundet kan laddas ner här.  

I vilket fall. Alecta behöver därmed inte skämmas för att investera i klustervapenföretag. Det är onekligen bra, tycker jag.

Uppdatering 19/11: Alecta kommenterar själva på sin webb.

Kommentarer inaktiverade för Fel om Alecta

Filed under Klustervapen

Mor Courage på Teater Foratt

För er som har vägarna förbi Malmö innan den 13 december rekommenderas ett besök på Teater Foratt och deras uppsättning av Brechts Mor Courage.

Ett utdrag ur Sydsvenskans recension från premiären i fredags: ”Det mest anslående är skådespelarnas absoluta närvaro och den intelligenta regin. Mor Courages resa genom kriget, i Niclas Sandströms uppsättning, är ömsom lågmäld och koncentrerad, ömsom så vildsint att rekvisitan flyger genom scenrummet. Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd.”

Från tårna till hårbotten var det. Missa inte!

Kommentarer inaktiverade för Mor Courage på Teater Foratt

Filed under Vapenhandel