Debatt på Abf igår

Igår var det debatt på Abf, arrangerad av Afghanistansolidaritet. Jag medverkade tillsammans med CUF, Ung vänster, LUF, SSU och Grön Ungdom. I huvudsak var det en bra diskussion, även om känslan bland många av oss var att vi blivit inbjudna för att bli uppläxade av publiken istället för att föra en saklig och konstruktiv debatt tillsammans och med åhörarna.

Vi pratade om hur man borde förbättra biståndet, hitta nya försörjningsmöjligheter istället för opium, hur man kan komma tillrätta med korruptionen, hur argumenten ändrats allteftersom tiden har gått, att det behövs en plan för hur vi ska återlämna ansvaret till den afghanska staten, ÖB:s förslag om civil chef, och faktiskt inte alls så mycket kring huruvida vi tyckte att Sverige skulle närvara militärt eller ej.

Under frågestunden ville Stefan Lindgren att vi alla skulle skicka in en lista till honom över vilka länder vi tyckte Sverige skulle invadera förutom Afghanistan. Jag svarade att en sådan lista från min sida kommer att vara tom (vilket för övrigt de andra i panelen också instämde i). Vi blev sedan samtliga anklagade för att vara alldeles för pragmatiska, uppmanade att läsa på bättre eftersom han ansåg att vi saknade rätt fakta, och fick som tack för vår medverkan Jan Myrdals bok om Afghanistan.

Jag kan bara konstatera att debatten här i Sverige knappast gynnas av osakliga argument (”närvaron i Afghanistan strider mot neutraliteten”, ”ni måste förstå att USA vill åt oljan”, ”det finns ingen folkrättslig grund för närvaron”, osv ). På ena sidan står de som blint svingar sina boxhandskar för att USA är inblandat, kontra en annan som bara talar om det fina i att flickor nu får gå i skolan och fullständigt blåögt förnekar det problematiska i säkerhetsutvecklingen och den krigföring som skördat fler och fler civila dödsoffer.

Jag förnekar inte att USA bedriver en oacceptabel krigföring som måste upphöra. Jag förnekar inte heller det positiva i att fler barn har tillgång till skolan och att hälsovården sakta, sakta förbättrats. Men att gömma sig i varsitt hörn av boxningsringen och överösa varandra med ideologiskt tyngda argument gynnar ingen, förutom möjligen kontrahenterna själva.

Men vad viktigast är – det gynnar inte freden i Afghanistan.

4 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

4 responses to “Debatt på Abf igår

  1. ulf r

    Citat:
    Jag kan bara konstatera att debatten här i Sverige knappast gynnas av osakliga argument (”närvaron i Afghanistan strider mot neutraliteten”, ”ni måste förstå att USA vill åt oljan”, ”det finns ingen folkrättslig grund för närvaron”, osv ).
    ???
    Vad är sakliga argument i så fall ? Argument som med författarens egna ord skulle gynna freden i Afganistan.
    Är det att organisationen Svenska Freds stödjer svensk krigföring i ett avlägset land i Asien plågat av decenniers krig o ockupation av främmande makt.

    Har ni hittat sajten – Motbilder ?
    Faktaspäckad om kriget – http://motbilder.se/.

  2. Anders Eriksson

    Jag blev inbjuden att tala försvars- och säkerhetspolitik på Socialistiskt Forum i Uppsala i våras. Till mötet kom två personer från Kommunistiska Partiet. Antar att det var ungefär samma känsla på ABF igår. Omöjligt att resonera, jag fick mest sitta där och höra att jag ljög.

  3. Hans

    Det är så många känslor involverade i sådana sammanhang. Det är lätt att man bara ser fiender överallt utan att se att även en motpart kan vara en samarbetspart – ställ frågan: ”Hur kan vi tillsammans göra för att uppnå en förändring?” så kan även de största av fiender samverka.

    Att man sedan vill ha resultat på en gång, exakt som JAG tänker mig och helst innan jag ens behövde formulera mina önskemål, kan väl bara ses som en allmänt utbredd folksjukdom… 😉

    Tålamod är en dygd (fast det ryktas att väntan bara ger djävulen tid.. 😉

  4. Problemet med truppanhängarnas argumentation är att bl.a. att den inte kan kontrolleras mot fakta. Man säger att visserligen dör det tusentals om året för USA/Nato/Isafs krigshandlingar, men det är i alla fall bättre än det skulle vara om trupperna lämnade landet. Man tänker sig då ett blodbad på kvinnor som hunnit befria sig och skolbarn som läser ”a som i anar”(granatäpple) i skolan när det ska vara ”a som Allah”.

    Den fråga som man då måste försöka besvara för sig själv är hur säker man är i denna övertygelse att ett självständigt Afghanistan är så mycket värre för Afghanistans folk. Hur många tusen oskyldigas liv tål denna övertygelse, denna tro, innan den kan omprövas?

    Jag säger att åtta års krig räcker. Detta är inte vägen. Generalerna säger då – som de alltid har sagt – att lösningen ligger i mer av samma sak.

    Åtta års erfarenheter ger inte stöd för detta.

    Frågan blir då – ska politiken bygga på faktiska resultat eller på en militär och närmast esoterisk tro på flera Daisy Cutters och Hellfireraketers välgörande verkan.

    Svenska freds tycks de senaste 15 åren (sedan man nyfiket fick kliva upp i militärens stridsvagnar på Balkan) ha lutat åt den militära tron.