(S) och vapenindustrin

Det mobiliseras kraftigt inom vapenindustrin, fackföreningar och politiska partier. Jag har tidigare skrivit om (KD). Och idag hade turen kommit till (S). Tillsammans med Folk- och försvar arrangerades seminaret ”Svensk försvarsindustri – industri att försvara?”

Det samstämmiga budskapet var mer vapenexport och hålla industrin under armarna. Baserat på lite olika argument, men riktningen pekar tydligt i en ökning. Vilket är mycket oroande.

Det är helt oförståeligt hur man från politiskt håll kan säga sig stå för ideal som internationell medmänsklighet, fred och nedrustning, när man i nästa andetag är beredd att lyfta fram vikten av de svenska jobben utan att överhuvudtaget ens reflektera över konsekvenserna. ”Det gäller att värna vår gemensamma välfärd” (dvs enbart den svenska) säger Tomas Eneroth, näringspolitisk talesperson för (S). Och Anders Karlsson, försvarspolitisk talesperson (S) och tillika ordförande i försvarsutskottet, vill framhålla de svenska jobben, ”särskilt i tider som dessa”. Samtidigt framhåller man den globala vapenmarknaden och att Sverige måste finnas med på ett hörn (då blev frågan passande nog internationell).

Industrin å sin sida säger i ena stunden att man visst visat att man galant klarat av att anpassa sig till den globala marknadsekonomin, för att i nästa stund raljera över hur lite ekonomiskt och politiskt stöd man får.

Det gäller att hålla i åtanke, när argument som dessa från industrin framförs, vad Riksrevisionen kom fram till 2004:  ”Materielanslaget är statens enskilt största investeringsverksamhet”. Därtill är det legio att regeringsföreträdare är med och backar upp stora vapenaffärer för att visa att man ger sitt fulla stöd.

Vapenindustrin saknar inte stöd. Varken politiskt eller ekonomiskt.

Och det där med jobben? Tja, varför inte vara lite innovativ och ta till sig de nya säkerhetsdefinitionerna och investera våra dyrt förvärvade skattekronor i områden som klimat och utveckling istället för att pumpas in i en sektor som med nöd och näppe håller näsan ovanför vattenytan. Och som i många fall rakt motverkar den internationella säkerheten. Särskilt i tider som dessa är det extra viktigt att inte låta sig luras av lättköpta lösningar som vi sedan får betala för.

Missa förresten inte Anna Dahlbergs ledare i Expressen ”Stoppa Super-Jas”.

Till Jaglands försvar

Läs Lars Rydings kolumn i SvD om Thorbjörn Jagland, Obama och Nobelpriset. Faktiskt väldigt rolig!

Han skriver bland annat: ”De omfattande reaktionerna från stora delar av världen visar något som Nobelkommittén i Oslo märkligt nog glömt bort: Nobelpriset är ett urstarkt varumärke. Det behöver inte köpa sig renommé genom att ge priset till en megastjärna. Det är sådant som Polarpriset sysslar med i en ambition att någon gång i framtiden ha byggt upp en äkta patina och prestige. För Nobel behövs det inte alls. Ändå måste pr-effekten ha vägt tungt i den norska nobelkommittén eftersom någon annan vettig prismotivering knappast går att hitta.”

Alyn Ware får Right Livelihood Award

Alyn Ware från det internationella parlamentariska nätverket för kärnvapennedrustning, PNND, är en av mottagarna till årets Right Livelihood Award. Det finns faktiskt ett par svenska riksdagsledamöter som också är medlemmar i nätverket.

Nyheten igår mottogs med stor glädje världen över bland våra kollegor inom nedrustningsarbetet. Priset delas ut i Stockholm den 4 december i riksdagshuset.

Men Alyn Ware hinner faktiskt komma till Stockholm en gång innan dess, i samband med den internationella NGO-konferens inför översynskonferensen av NPT som arrangeras på ABF-huset 6-8 november.

Kom och lyssna och inspireras redan då!

Kritik i veckans Fokus

Thomas Engström skriver i veckans Fokus om Obama som fredspristagare och kritiserar bland annat mig för att jag inte tyckte Obama var ett bra val. Han använder ord som historielöshet och missförstånd.

Någonstans tycker jag mig även ha läst namnet Lena?

Jag vill börja med att konstatera att jag till viss del instämmer i Engströms analys av Obamas förtjänster på kärnvapennedrustningens område.

Att Barack Obama tagit initiativ till kärnvapennedrustning är jag den förste att glädjas över. Men faktum är att det inte är särskilt unikt för amerikanska presidenter att säga vad Obama sagt. Med uppenbart undantag för George W Bush, som i egenskap av jubelidiot får den större delen av tidigare presidenter att framstå som sympatiska.

Eisenhower höll till exempel ett berömt tal om ”atoms for peace” vilket la grunden till dagens IAEA. Ronald Reagan introducerade START-avtalet och kom överens med Gorbatjov om att kärnvapen skulle avskaffas.

Jag tycker också att jämförelserna med tidigare fredspristagare haltar ordentligt.

Gorbatjov fick fredspriset ett år efter Berlinmurens fall och två år efter att Sovjetunionen förbundit sig att lämna Afghanistan. Gorbatjov lade grunden till östblockets demokratisering.

Att därtill jämföra Barack Obama med Martin Luther King, Desmond Tutu och Aung San Suu Kyi är helt absurt, för att inte säga fräckt. Detta är människor som har tagit och tar extremt stora personliga risker utan att ha tillgång till världens största armé, secret service eller en gigantisk kärnvapenarsenal.

Det finns många som fått fredspriset trots att de kanske inte borde fått det, men det är nog ingen som tidigare samtidigt bedrivit två krig med nästintill dagliga civila offer.

Obama kommer förhoppningsvis kunna vara en värdig fredsprisvinnare om några år. Men signalen till de som idag är angripna av USA eller vars anhöriga dödas i dessa krig är oerhört tydlig och tragisk. Därför kan inte jag tycka att Barack Obama är värdig världens förnämsta fredspris.

Se även USCBL, Avaaz

Uppdatering: nu har jag hittat inslaget i Nyhetsmorgon från lördag 10 oktober som jag medverkade i. Här är inslaget från Agenda i söndags.

Uppdatering#2: Thomas Engström har mailat och bett om ursäkt för namntabben.

Björntjänst eller premie?

Ju mer jag tänker på att Barack Obama fick Nobels fredspris är jag övertygad om att det var ett misstag. 

Nobelkommittén ville säkert med all välmening stödja Obamas internationella engagemang och stöd. Men jag är rädd för att ALLT Obama väljer att göra framöver kommer att mätas i relation till att han fått världens förnämsta fredspris. Det skulle kunna vara ett starkt förhandlingsläge.

Men risken finns att det kommer att vändas emot honom istället. Tänk t ex förhandlingarna med Ahmadinejad och andra hårdnackade politiker om världspolitiska frågor. Jag tror att det finns en stor risk att de förslag Obama presenterar kan avfärdas med enkelhet av hans motståndare för att inte ligga tillräckligt nära fredens linje. Det skulle givetvis vara bra om priset motiverar Obama att fatta bra beslut för världsfreden, men jag är inte säker på att alla kommer att se hans förslag som fredsinitiativ i de fall de faktiskt skulle kunna vara det.

Det har också framhållits hur priset å andra sidan kommer att uppfattas inrikespolitiskt i USA, där han redan tampas med anklagelser för att vara för vek och svag i de hårda säkerhetspolitiska frågorna.

Som sagt, mycket chockerande och konstigt val. Återstår att se hur Obama tacklar utnämningen. Se hans tal på CNN. Läser att han väljer att ge bort prissumman till välgörenhet.

Jag medverkade i dagens Studio Ett tillsammans med Lars Lindblad (M) och Urban Ahlin (S), samt ett bandat inslag med Hans Blix.

Se även vad Lena Ag (Kvinna till Kvinna) och Thorbjörn Pettersson (Svenska Afghanistankommittén) tycker!

Uppdatering: Kika även på DN1, DN2 för fler åsikter.

Motverkar sitt syfte

Angående Obama och fredspriset, se vår artikel på Newsmill som lades upp alldeles nyligen. Var med och milla vet ja!

Unisont neeeeej!

Det var vad vi alla spontant ropade när vi hörde Torbjørn Jagland meddela att Barack Obama får 2009 års fredspris.

Valet av Barack Obama som mottagare av världens främsta fredspris är chockerande. Obama har sedan han tillträdde som president visserligen sänt positiva signaler om en ny form av engagemang och samarbete med omvärlden inom exempelvis klimatfrågan och kärnvapennedrustningen.

Men Obama är samtidigt president för världens största militärmakt som ensamt står för hälften av världens samlade militära utgifter, samt bedriver två krig i världen. Det borde definitivt diskvalificera honom från ett fredspris.

Jag återkommer i frågan.

Debatt på Abf igår

Igår var det debatt på Abf, arrangerad av Afghanistansolidaritet. Jag medverkade tillsammans med CUF, Ung vänster, LUF, SSU och Grön Ungdom. I huvudsak var det en bra diskussion, även om känslan bland många av oss var att vi blivit inbjudna för att bli uppläxade av publiken istället för att föra en saklig och konstruktiv debatt tillsammans och med åhörarna.

Vi pratade om hur man borde förbättra biståndet, hitta nya försörjningsmöjligheter istället för opium, hur man kan komma tillrätta med korruptionen, hur argumenten ändrats allteftersom tiden har gått, att det behövs en plan för hur vi ska återlämna ansvaret till den afghanska staten, ÖB:s förslag om civil chef, och faktiskt inte alls så mycket kring huruvida vi tyckte att Sverige skulle närvara militärt eller ej.

Under frågestunden ville Stefan Lindgren att vi alla skulle skicka in en lista till honom över vilka länder vi tyckte Sverige skulle invadera förutom Afghanistan. Jag svarade att en sådan lista från min sida kommer att vara tom (vilket för övrigt de andra i panelen också instämde i). Vi blev sedan samtliga anklagade för att vara alldeles för pragmatiska, uppmanade att läsa på bättre eftersom han ansåg att vi saknade rätt fakta, och fick som tack för vår medverkan Jan Myrdals bok om Afghanistan.

Jag kan bara konstatera att debatten här i Sverige knappast gynnas av osakliga argument (”närvaron i Afghanistan strider mot neutraliteten”, ”ni måste förstå att USA vill åt oljan”, ”det finns ingen folkrättslig grund för närvaron”, osv ). På ena sidan står de som blint svingar sina boxhandskar för att USA är inblandat, kontra en annan som bara talar om det fina i att flickor nu får gå i skolan och fullständigt blåögt förnekar det problematiska i säkerhetsutvecklingen och den krigföring som skördat fler och fler civila dödsoffer.

Jag förnekar inte att USA bedriver en oacceptabel krigföring som måste upphöra. Jag förnekar inte heller det positiva i att fler barn har tillgång till skolan och att hälsovården sakta, sakta förbättrats. Men att gömma sig i varsitt hörn av boxningsringen och överösa varandra med ideologiskt tyngda argument gynnar ingen, förutom möjligen kontrahenterna själva.

Men vad viktigast är – det gynnar inte freden i Afghanistan.

Nobels fredspris imorgon

Imorgon kl 11 tillkännages Nobels fredspris för 2009. Spekulationerna går hejvilt till. Blir det kinesiske människorättsaktivisten Hu Jia, colombianska fredskämpen Piedad Córdoba, eller afghanska Sima Samar som arbetar för kvinnors rättigheter och även är FN-sändebud i Darfur?

Jag vågar drista mig till att ha spekulerat fel… Min lista över potentiella pristagare bara växer och växer.

I testamentet står att priset ska ges till den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande  och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser. Själv tycker jag, om än något partiskt, att den internationella klustervapenkoalitionen vore en värdig vinnare

Det var ju ett tag sen priset gick till en organisation. Imorgon kunde det vara dags igen!

Öppenhet, var god dröj

Igår var det försvarsindustriseminarium i riksdagen arrangerat av KD. Frågeställningen kretsade kring varför vi behöver en försvarsindustri. Inbjudna talare var bl a Göran Persson, Marcus Wallenberg, företrädare för BAE systems och IF Metall.

Vi fick reda på seminariet via andra vägar för en tid sedan. Vi mailade då frågade om vi kunde få komma. Dagarna gick och svaret uteblev. Till sist fick vi reda på att vi var välkomna som observatörer.

Som tur var fick Ola, vår generalsekreterare, chansen att lägga ut texten i torsdagens Studio ett istället. Lyssna här när han går i en galant debatt med Micael Oscarsson, näringspolitisk talesperson för KD!

Bakgrunden var en debattartikel som KD skrivit i Dagens Industri tidigare.

Två saker framstår som särskilt anmärkningsvärda. Dels bör man fundera över huruvida KD övergett sin syn på att vapenexporten är en måttstock för ett lands moral och etik. Och dels varför det skulle vara så svårt att få tillträde till seminariet. Sverige slår sig ofta för bröstet när det kommer till öppenhet, insyn och demokrati i vapenexportfrågor. Men tydligen inte i det här fallet. Att sända signalen ”Kom inte hit, men om ni definitivt måste komma får ni lova att vara tysta” pekar i en helt annan rikting

Se även Expressen, Dagen1, 2