En riktigt God Jul önskar Svenska Freds er alla! Hoppas ni hinner vila och umgås med familj och vänner, spana efter reafynd i mellandagarna, långa vinterpromenader eller bara dricka lite för mycket julmust.

Eller vad man nu har för sig under julen.

På återseende!

Det talas ofta om Indien som världens största demokrati. Ungefär lika ofta talas det om hur bra det går för den ekonomiska utvecklingen i landet. Lite mindre ofta talas det om den latenta konflikten med Pakistan. Och ytterst sällan talas det om de interna väpnade konflikter som pågår i landet.

Få i Sverige känner till delstaten Manipur i Indien, inklämd längst ute i nordöstra hörnet längs gränsen till Burma. De senaste decennierna har präglats av grova våldsamheter.

Korselden mellan väpnade grupper och regeringsstyrkor, som agerar under ett undantagstillstånd som ger militären rätten att göra i princip vad som helst, har drabbat civilbefolkningen hårt och man beräknar att minst 20 000 dött sedan 1960. Läs den skrämmande rapporten från Human Rights Watch från 2008, ”Getting away with murder – 50 years of the Armed Forces Special Powers Act” som även tar upp situationen i andra delstater. Mer från HRW och Manipur – se här.

Irom Sharmila är en imponerande kvinna som gick i hungerstrejk för 10 år sedan i protest mot hur den väpnade konflikten urskiljningslöst drabbar civila. Hennes krav är att undantagstillståndet upphävs, och hon har svurit att fortsätta sin hungerstrejk resten av livet. Se intervju samt bilder från Manipur här.

I regelverket som styr den svenska vapenexporten står det att export endast ska tillåtas om det överensstämmer med Sveriges utrikes-, försvars-, och säkerhetspolitik. Det står även att vi inte bör exportera till länder som har inre väpnade oroligheter, samt att mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att export ska beviljas.

Sverige har levererat krigsmateriel till Indien varje år sedan 1960.

Utredningen kring mutmisstankarna i samband med försäljningen av Jas Gripen till Tjeckien, Ungern och Sydafrika lades ner den 18 juni. Vi JK-anmälde och granskning pågår.

OECD:s arbetsgrupp mot mutor reagerade starkt mot beslutet att lägga ner utredningen. Imorgon, fredag, kommer Sverige få förklara varför man inte tillsatt tillräckligt med resurser för att kunna genomföra en ordentlig utredning.

Ekot rapporterar idag, samt DN.

Svenska Freds har tillsammans med Amnesty, Kristna Freds och tidningen Re:Public gjort en opinionsundersökning (Demoskop) kring vapenexporten. Frågorna baserades på gällande riktlinjer. Svaren var häpnadsväckande!

55% av svenska folket vill förbjuda vapenexport.
37% vill tillåta export.
81% vill förbjuda export till länder i krig.
92% vill förbjuda export till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Vi skrev genast en debattartikel om detta – som idag kan läsas i Sydsvenskan.

Att våra folkvalda så ogenerat tar sig friheten att bryta mot sina beslutade regler år efter år kan allvarligt skada förtroendet för den demokratiska rättsstaten. Nu kan vi dessutom konstatera att detta sker i strid med en massiv folklig majoritet och med en total avsaknad av legitimitet.

På vår webb kan man skriva på ett upprop till partiledarna och ställa frågan vad de kommer att göra för att få till mer restriktiva regler och se till så att dessa efterlevs.

Andra om resultatet: Världens blogg, Andreas Ribbefjord, Martin Smedjeback

Imorgon, torsdag, tar Obama emot Nobels fredspris i Oslo. Jag har varit med i SVT Debatt, samt Gomorron Sverige och pratat om fredspriset och vad det betyder.

I Debatt blev det inte helt oväntat diskussion om Afghanistan (viktigt ämne men lite tråkigt samtidigt att det blev så mycket tid som gick åt till det istället för fredspriset i sig självt). Självklart blev det ett par rundor om frågan huruvida man ska stanna kvar eller åka hem. För min del försökte jag lyfta fram det faktum att det är farligare att föda barn än att vara internationell soldat i Afghanistan. Det är 600 ggr större risk att dö i barnsäng i Afghanistan än vad det är här i Sverige.

Det tål att tänkas på när det pratas truppförstärkning och vem vi egentligen är där för att skydda.

För Obamas del är han fullt medveten om att det är kontroversiellt att få det samtidigt som han veckan innan beslutat om truppökning till Afghanistan. Han verkar ha avböjt så många offentliga framträdanden som möjligt under sitt besök i Oslo. Jag förstår honom. Men det ska bli spännande att få höra hans tal.

Se SvD:s ledarblogg

Uppdatering 11 december: DN, SvD

I senaste numret av Pax kan vi läsa hur BAE Systems Hägglunds betalat 1.8 miljoner till pr-byrån JKL. Samma byrå som också har Göran Persson på sin lönelista. Samma Göran Persson som skrivit debattartiklar och arrangerat (stängda) riksdagsseminarier till BAE Hägglunds försvar. Samma BAE Hägglunds som förlorade budgivningen kring SEP (splitterskyddade pansarterrängbilar) mot finska Patria. Även Kockums och Persson verkar gilla varandra.

Många är det som säkert anat detta faktum. Men nu är det alltså klarlagt. Svängdörrarna mellan politiker, vapenindustri och pr-byrårer blir allt tydligare. Vilket säkert också många redan anat. På detta tema är jag övertygad om att vi får anledning att återkomma….

Se även tidigare inlägg, samt Resumé, Sten Tolgfors,  och Mittnytt

Idag skriver Svenska Freds tillsammans med ett par andra organisationer på GP debatt om hur regeringen inte verkar få tummarna ur och få till stånd en ratificering av det förbud mot klusterbomber man skrev under i Oslo förra året. På just den här dagen för ett år sedan för att vara mer exakt.

För att se hur många som skrivit under samt ratificerat, kolla här. Sex ratificeringar kvarstår för att förbudet ska träda i kraft. Det är riktigt synd att Sverige inte kommer att vara med bland dem. Löftet var först att man skulle lämna en proposition till riksdagen våren 2010. Det kommer inte att hända. Frågan är – när kommer den då?

Ambassadör Michael Sahlin skriver under klustervapenförbudet

Just nu pågår det ett statspartsmöte i Cartagena, Colombia. Representanter från regeringar och det civila samhället är samlade för att tillsammans ta ett steg närmare en värld fri från personminor.

Idag kom glädjande besked om att Rwanda, Albanien, Zambia och Grekland uppnåt målet om att röja sina drabbade områden! Hurra! Det var även första gången USA deltog vid ett statspartsmöte till konventionen som förbjuder personminor. Det är mycket bra och bådar gott inför framtiden. USA är nämligen inte formellt med i förbudet, men eftersom antalet stater som ÄR med är så omfattande (3/4 av världens länder), har det lett till en stigmatisering av vapentypen som sådan. Idag vill i princip inget land förknippas med användandet av personminor, fast en del kräver rätten att få ha kvar dem om i fall att de skulle behövas… 

Den globala kampanjen mot personminor, ICBL, vann Nobels fredspris för sitt framgångsrika arbete 1997. Precis som med förbudet mot klustervapen, som ännu inte trätt i kraft, var det en segdragen kamp från det civila samhället som baxade regeringarna till förhandlingsbordet och slutligen ett internationellt förbud.

Det är i år 10 år sedan förbudet trädde i kraft och antalet skadade eller dödade av personminor eller andra explosiva lämningar av krig har minskat från omkring 15 000 om året till ca 5000 per år.

Engagemang ger resultat!

Visste ni att man i Indien associerar namnet Bofors med något som är paj, kaputt eller helt enkelt genomruttet? Det svenska vapenföretaget har blivit ett eget begrepp och ett adjektiv för att beskriva något som är dåligt. Orsaken är så klart Boforsaffären och mutskandalerna som den innebar.

Nu har Sverige och Indien åter tecknat ett samarbetsavtal på försvarsområdet. Förra gången det hände var 1986, med ett avtal som på bilateral väg, och med dåvarande regerings goda minne, i klartext åsidosatte det svenska regelverket. Endast ett FN-embargo skulle stoppa framtida leveranser.

Vissa lärdomar har dragits sedan dess. Avtalet ska t ex gå att bryta. Men en, ofta bortglömd fråga, är vilken regional kontext det är vi exporterar vapen till. Relationen mellan Indien-Kashmir-Pakistan är exempelvis av central vikt för utvecklingen och stabiliteten i Afghanistan.

Se vårt pressmeddelande, Eva Björlings tal, samt avtalet mellan Indien och Sverige.

Annat som kan vara intressant att veta är att Indien är världens näst största vapenimportör efter Kina. Vi säljer granatgeväret Carl Gustav och pansarskottet AT4 dit. Och haubitsar. Och kanske snart även Jas Gripen. Lägg till detta affärer i miljardklassen med Pakistan. Lite ironiserande kan man ju fråga sig om det är detta som är essensen av att vara neutral?

Avtalet är ett glasklart försök från regeringens sida att agera språngbräda för fler Boforskanoner och nya stridsflygaffärer till en region som satsar stora summor på upprustningen varje år. Hu!

Igår kväll var jag i Umeå på en snabbvisit. Jag var inbjuden av Ordfront/Umeå för att diskutera den svenska insatsen i Afghanistan tillsammans med Jonas Sjöstedt (V). Med tanke på tidigare erfarenheter av diskussioner på samma tema, var jag till viss del tveksam till att ställa upp. Glädjande nog var både min motdebattör Jonas, moderatorn Torbjörn Bergström och publiken vettiga människor vilket ledde till ett riktigt, riktigt bra och nyanserat samtal!

Jag kan inte låta bli att reflektera lite kring läget idag. Det blir ett ganska långt inlägg, men frågan är så viktig att jag känner att jag måste.

Det finns omkring 100 000 utländska soldater totalt sett i Afghanistan. Sverige har ca 500. Det motsvarar en halv procent (!). Med detta sagt vill jag betona att jag inte på något sätt vill förminska frågan om Sveriges närvaro. Men jag tycker det är en viktigt aspekt som inte får glömmas bort. Sett i det hela taget är alltså Sveriges insats av helt minimal betydelse. Frågan om vi ska vara där eller inte är rentav irrelevant att ställa sig relaterat till det hela taget. Men i kontexten, i det lilla, gör vi kanske en skillnad. Frågan vi måste ställa oss är gör vi rätt sak?

Riksdagen bestämde nyligen att styrkan ska utökas. Det tycker jag är fel. Vi ser tyvärr en situation, med försämrat säkerhetsläge främst orsakat av OEF:s och de krigförande parternas vanvettiga agerande i form av bombräder mot civila, grova människorättsövergrepp osv. Även vissa länder inom ISAF begår liknande felsteg. Men vad som kommer att bli ännu värre är om även den svenska insatsen får slagsida mot en allt tyngre beväpnad och offensiv styrka, eftersom detta bara kommer att förstärka intrycket av att den internationella närvaron finns på plats för att…. tja. Skydda sig själva?

Istället för att lägga ännu mer resurser på den militära närvaron behöver dessa användas för civila, humanitära och biståndsinsatser. Det skulle visa att vi är där just för att skydda och hjälpa den afghanska befolkningen. Detta i kombination med en skärpt kritik från Sveriges regering mot krigföringen och attackerna på civila, skulle ytterligare förstärka faktum kring varför vi är där. Jag är också övertygad om att det skulle förbättra säkerheten i Sveriges PRT. Men viktigast är att föregå med gott exempel. 

Jag försökte lyfta flera aspekter under kvällen igår. Jag ställde bland annat frågan vad som kommer att hända om vi drar oss tillbaka. Min gissning är att det efterkommande maktvakuumet kommer att fyllas av 1) krigsherrar och hårdföra talibaner eller 2) något annat, mindre fredlig, sinnat land inom OEF/ISAF. Eller en kombination av 1 och 2. Det tror jag skulle vara ett ännu värre scenario än dagsläget. Jag har ställt samma fråga vid ett antal olika tillfällen nu, men aldrig fått något rakt svar.

Jag läser på Världens blogg och kan inte låta bli att citera: ”… det är de starkaste förespråkarna som ska vara de hårdaste kritikerna och mest högljudda kravställarna. Det kan handla om USA:s och OEF:s krigföring, tortyr och systematiska krigsförbrytelser, de fortsatta bristerna vad gäller helhetssyn på insatserna, det faktum att det civila biståndet fortfarande är för litet i omfattning eller sådant som har att göra med brister i vårt stöd och omhändertagande av hårt ansträngd civil och militär personal som arbetar på plats i Afghanistan. Ja allt som brister och måste förbättras. På motsvarande sätt bör motståndarna till de militära insatserna kunna diskutera svårigheter och risker med ett militärt tillbakadragande i nuläget. De som kräver militärt tillbakadragande omedelbart är fortfarande svaret skyldiga: Vad händer då och hur ser vårt ansvar ut för det som händer? Att upphöra med det svenska militära bidraget skulle i dagsläget enbart innebära att det blir mer av det som kritikerna vänder sig mest emot: Det skulle med all sannolikhet vara USA och OEF som fick täcka upp. Är det bättre?”

Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv.

Det finns alltid mycket som behöver diskuteras när det gäller Afghanistan. Men jag ser i alla fall med glädje att Svenska Freds har varit en av de starkaste kritikerna mot insatsen och har konstant lyft den i olika sammanhang (Se t ex här, här och här.). Och det fortsätter vi att göra. Trots att vi ställer upp på att det behövs en militär närvaro.

Jag läser också i DN att (V) visserligen förespråkar ett tillbakadragande, men jag förstår inte riktigt när. ”Vi vill ha ett omgående och ansvarsfullt tillbakadragande, men vi har inte satt något slutdatum”, säger Hans Linde. Omgående men utan slutdatum?

En annan vanlig kommentar, vanligen från de alltför okritiskt varma förespråkarna av den militära närvaron, brukar vara att ”Vi kan ju inte säga att vi ska åka hem om fem år. Då vet ju talibanerna och Al Qaida det och kan planera för att hålla emot exakt så länge.” Jens Orback sa det nyligen i Tv4 Nyhetsmorgon. Sten Tolgfors har sagt det tidigare.

Men är det egentligen någon skillnad? Säger man på obestämd tid, ger man också motståndsrörelsen eld på sin brasa för att mobilisera ända in i evigheten. Jag tror att frågan som måste ställas är hur kan vi vinna tillbaka förtroendet? Jag menar att det görs bäst genom att öka de civila insatserna, en tydlig politisk markering mot krigföringen och istället mer fokus på diplomati och dialog.

Jag tror att problemet just nu, för de som har en något sånär realistisk syn på läget, är medvetenheten om att det behövs en militär närvaro. Men att dagsläget är helt uppåt väggarna. Antingen åker man hem direkt och kanske kommer tillbaka igen senare. Eller så försöker man agera för en förändring redan nu. Det känns glädjande att alltfler verkar slå in på det senare spåret. Se t ex Peter Wolodarski i DN.

Obama ska bestämma sig kring sin nya Afghanistanstrategi under nästa vecka på tisdag sägs det. Jag hoppas, hoppas att den inte innebär en upptrappning av krigföringen. Tyvärr är det så att han aldrig någonsin under sin valkampanj lovade att avsluta kriget i Afghanistan. Tvärtom ville han använda militära resurser från Irak och föra över dessa till Afghanistan.

Sten Tolgfors skriver på sin blogg att ”En förbättring som krävs för framtiden är en konsekvent ”population centered approach” för ISAF, som bygger på att det är viktigare att värna civila än att döda extremister.” Det är bra att Tolgfors betonar detta. Men han måste göra det betydligt starkare. Och oftare.