Två tredjedelar av familjens inkomst försvann

En aspekt av klustervapenförbudet som ofta glöms bort är de förebyggande konsekvenser det haft. Det har från och till varit ett slagträ i debatten att säga ”men, det är ju lätt för länder som inte har några klustervapen att skriva på det”. Detta stämmer också till stor del. Antagligen är det lättare för dessa länder att skriva på.

Men därmed betyder inte det att deras underskrift skulle vara av mindre värde. Varje stat som skriver under konventionen förbinder sig att aldrig någonsin köpa in denna hemska vapentyp. De förbinder också sig att inte låta andra länder lagra klustervapen på deras territorium. Därmed har landet i fråga en stor garant mot att drabbas av klustervapnens effekter i framtiden. Underskriften blir en försäkring för framtiden och kommande generationer och samhällen.

I sitt inledningstal nämnde Norges utrikesminister också detta. Tack vare att vi var ute i så god tid har vi antagligen lyckats förhindra att vi står inför samma humanitära katastrof som vi gjorde med personminorna.

I den här filmen från UNDP och Laos berättar en familj om hur de drabbats av oexploderade substridsdelar. Mannen skadades och förlorade ena handen. Deras totala inkomst till familjen minskade med två tredjedelar i och med olyckan. Varje gång de går ut på åkermarken de odlar på minns de den hemska olyckan.  Deras mark är fortfarande kontaminerad av oexploderad ammunition från krigen. Det är i dag 38 år sedan den sista bomben släpptes över landet. Kartan som märker ut var de fattigaste områdena finns jämfört med var mest oexploderad ammunition finns överlappar nästan identiskt.

 

I själva konventionen finns inte bara skyldigheter att röja och skrota befintliga lager. Det åligger också staterna att ekonomiskt hjälpa människor och samhällen som drabbats, liksom att tillhandahålla sjukvård.

Kommentering avstängd

Under Klustervapen

Kommentarer inaktiverade.