Engagemangsefterlysning

En sak som har slagit mig under de möten om både personminor och klustervapen jag har varit på, är att det finns ett antal länder som lägger fram texten på ett väldigt engagerat sätt. För er som tänker att diplomatkonferenser är rätt sega periodvis, så kan jag intyga att ni har helt rätt. Många uttalanden är redan koordinerade sedan lång tid tillbaka, det är artighetsfraser och så vidare som läses upp utan något större patos.

Men så händer något som gör att det inte går att låta bli att spetsa öronen. En talare som brinner för det hen gör! Som tror på varje litet ord i det tal som läses upp med stort hjärta och engagemang. Som sprider vibbarna vidare till alla i salen. Och som får alla att haja till och börja lyssna.

Jag brukar sitta och tänka att, kanske kommer den dagen det är Sverige som talar på det sättet. Likt länder som Mexico, Costa Rica, Libanon, Norge, Nya Zeeland och Österrike, som tillsammans i plenisalen bekräftar det goda samarbete för att göra världen ett litet steg bättre genom att nedrusta och skrota minor och klustervapen.

Att höra representanten från Libanon tidigare i dag tala från djupet av sin själ och uttrycka sin tacksamhet till alla länder som jobbat tillsammans för att stoppa den hemska vapentyp som förstört hennes hemland är något oerhört speciellt. Det skapar en känsla av hopp och det värmer inombords och jag tänker att, ja, det finns förebilder att trösta sig med när det känns som en alltför lång och krokig väg framåt. Det finns någon som verkligen bryr sig om nedrustningsfrågorna. Som stödjer och uppmuntrar varandra till att vara öppna med sina respektive framsteg och berätta om dessa med stolthet.

Ofta känner jag hur det börjar sticka i ögonen och tårar tränger sig när jag hör dessa berättelser. Det är berättelser om ett arbete som betytt så oerhört mycket för någon annan att deras röst nästan darrar när de lägger fram orden och sin tacksamhet. Jag blir också rörd för att det i en värld som man lätt kan uppfatta som egoistisk och uteslutande krigisk faktiskt finns en handfull länder som varit beredda att gemensamt strida för sin sak – i det här fallet kampen mot klusterbomber. Länder som tar på sig att arrangera förberedande möten och internationella nedrustningskonferenser. Det är helt enkelt något annat än den svenska inställningen, som jag ibland inte ens vet vilken den är.

Sen slår det mig ännu en sak. Många har under konferensens första två dagar den här veckan berättat minnen från tiden då förbudet mot personminor förhandlades fram. Såväl aktivister från civila samhället som diplomater från olika länder. Varför de minns detta just här? Det var här i Oslo som avtalet förhandlades fram.

Jag vill inte på något sätt anklaga de svenska delegater som deltar på konferenserna för att vara dåliga talare. Jag tror nämligen problemet snarare är politiskt. Så länge det inte handlar om kärnvapen och icke-spridning är intresset nästan obefintligt. Det finns inget intresse för de bredare nedrustningsfrågorna i Sverige från politiskt håll. Och jag vågar påstå att det inte bara gäller regeringen. Eller jo kanske på ett område finns det ett brinnande nedrustningsintresse. Och det är kring den ryska.

Vi skickade ett pressmeddelande från konferensen i dag och uppmanade Sverige att sluta upp med hemlighetsmakeriet kring de svenska klustervapnen. I två års tid har vi försökt få ut information i enlighet med konventionen om hur många de är till antalet och hur många som Sverige avser spara (vilket är tillåtet enligt konventionen). Jag har fått till svar varje gång att det inte är offentligt eller klart än.

Hur lång tid ska det ta då? undrar jag.

Här är den internationella koalitionens pressmeddelande från i går: ”Cluster bomb ban movement returns to Oslo”.

Kommentering avstängd

Filed under Klustervapen

Kommentarer inaktiverade.