”Jag tror inte riktigt att de förstår vad de håller på med”

Bild

I ungefär fyrtio minuter satt jag och Khibar ner i gräset i Almedalsparken förra veckan och pratade om hans erfarenheter från Afghanistan. Khibar, född i Afghanistan, delvis uppvuxen i Skogås strax söder om Stockholm, och nu tillbaka i Kabul för att arbeta för freden.

När jag frågar honom varför han ville åka tillbaka till Kabul sa han – ”Anna vet du vad, du kommer inte att gilla svaret”. ”Det finns en väldigt pragmatisk anledning. Jag pluggade freds- och konfliktvetenskap, pratade språket och kände att det var där jag skulle vara mest effektiv. Jag har ingen lång gripande story som gjorde att jag valde att återvända”.

Khibar pratar inte bara pashto, ett av många språk som talas i Afghanistan. Han pratar också svenska, engelska, lite italienska och ryska. Men när man inte får möjlighet att underhålla alla språk faller vissa i glömska. Det vet jag själv, som börjar tappa en del av min spanska eftersom jag inte pratar den lika ofta som tidigare. ”Jag har kassetter där hemma med mig själv där jag pratar ryska, men jag fattar inte vad jag själv säger!” säger Khibar och skrattar högt.

”Jag tycker du har en väldigt bra anledning till varför du åkte tillbaka”, säger jag till Khibar. För det tycker jag. Och jag är jätteglad för att Svenska Freds och CPAU, Cooperation for Peace and Unity, där Khibar jobbar, nu har kontakt med varandra. Förhoppningsvis har vi inom kort ett gemensamt projekt igång kring fredlig konflikthantering i Afghanistan.

Jag frågar honom om vad han tycker om Afghanistandebatten i Sverige. Khibar berättar att han läser DN.se varje dag och tycker att det skrivs så mycket utifrån ett negativt perspektiv, om militären, om antalet stupade och om inrikespolitiska beslut som bara har med den svenska militären att göra. Det finns många fredsinitiativ som tas som det sällan skrivs om, säger han. Men bland de negativa saker som ändå bör bevakas mer hörs till exempel väldigt lite om de överenskommelser med milisgrupper som görs, även av Sverige. Detta är något som oroar Khibar.

”Jag blev jätteledsen när jag upptäckte att även Sverige är med och gör upp med olika krigsherrar och stödjer uppbyggnaden av miliser. Jag tror inte riktigt att de förstår vad de håller på med”.

I och med att de internationella trupperna och Sverige ska lämna landet 2014 lämnas makten över till lokala grupper. Det är i en del fall grupper som inte är särskilt kända för att respektera ens ett urval av de mänskliga rättigheterna. Många mobiliserar för inbördeskrig både i civilbefolkningen och bland olika grupperingar och stöd söks från olika fraktioner.

Khibar berättar att både genom ren vapenträning men också genom de semipolitiska överenskommelser som görs mellan de internationella styrkorna och de lokala grupperna, riskerar de goda framsteg inom de mänskliga rättigheterna och utveckling som gjorts att slås undan. Han ger exempel på en by där en vattenkanal helt kontrolleras av en krigsherre. Han kan fortsätta ta in skatt och politiskt stöd hur han själv vill och använda bevattningen som verktyg i sitt eget maktspel så länge som han respekterar de militära styrkorna. Andra grupper tränas i ren strid och beväpnas och ingen är säker på vilken lojalitet de kommer att ha efter att den internationella militära närvaron drar sig tillbaka. Då kommer milisgrupperna finnas där, beväpnade och tränade för strid men ingen kunskap i hur rättsstaten ska byggas upp. Inte heller finns det så många möjligheter för lokalbefolkningen att utkräva något ansvar.

Ingen förnekar det komplexa i situationen i Afghanistan och att vägarna till en fredligare utveckling är långtifrån spikraka. Men det får inte hindra att vi som civilsamhälle kritiskt granskar de steg och beslut som våra politiker fattar.

När jag frågar honom vad han tycker att det internationella samfundet skulle kunna göra bättre, svarar han att vi borde säga ifrån mer. Säga ifrån tydligare, eftersom vi ändå ska lämna och inte har något att förlora. I förhandlingssituationer är kvinnors rättigheter de första att stryka med. Låt inte detta hända, säger han. Ta tillfället i akt att ställa krav i förhandlingarna. Och när det gäller polisen som också tränas, behöver de få utbildning i lag och rätt istället för att putsa och göra rent sina gevär, fortsätter Khibar. Och, lägger han till, Sverige måste lägga om strategin och ge mer civilt stöd till uppbyggnaden av det civila samhället.

Men på en punkt är Khibar klar över att det behövs en militär stabiliserande närvaro. Det är kring den politiska processen och valet som kommer att äga rum 2014. Om inte valet får äga rum i lugn och ro och den internationella militära närvaron sedan dessutom drar sig tillbaka i en turbulent situation kommer det att bli ett väldigt svårt läge, menar Khibar. Problemet är att de senaste åren har den militära närvaron börjat att ägna sig åt andra uppgifter än att analysera vad som är bäst ur ett utvecklings- och människorättsperspektiv och istället dragits in i en lång krigförande strategi som riskerar att rasera de framsteg som gjorts. Den politiska processen måste få genomföras utifrån våra egna behov, säger Khibar. Och västvärlden måste våga säga till Karzai att det är dags för någon annan att vara med i politiken, lägger han till. Det är så många som är aktiva i politiken som är korrupta, stödjer olika krigsherrar som begår hemska brott, är knarksmugglare.

Visst finns det hopp, fortsätter Khibar. I dag finns det zoner av frihet i de större städerna. Sedan finns det områden som är konservativa oavsett om internationella soldater är där på plats eller inte. Vid frontlinjen där utlänningarna finns ökar också antalet talibaner. Studier som CPAU själva har gjort visar att det inte finns något direkt samband mellan radikalisering och den militära närvaron. Det senare är snarare ett uttryck för brist på arbetstillfällen, ekonomisk rättvisa och möjligheter till inflytande i samhället.

Men det finns många nytänkare på det stora hela som förmedlar hopp och förstår att vägen framåt måste vara fredlig och i samarbete med varandra, berättar Khibar. Det finns så mycket mer man skulle kunna göra för att stödja dessa små positiva steg. Många vill starta politiska partier. Det behövs mer av fri massmedia. Vi måste erbjuda fler alternativ till samhällsengagemang. Till samhällsförändring och det är många unga som vill engagera sig över allt vad religiösa, etniska eller politiska linjer heter, och redan gör det. Sverige har en tradition av att stödja civilsamhällen i andra länder och hjälpa dem i deras arbete, konstaterar Khibar. Detta borde prioriteras, fortsätter han.

Samarbetet mellan våra organisationer är ju ett exempel på detta, konstaterar vi båda två. Vi konstaterar också att det är politiska beslut som behöver kritiseras mer och oftare och att det ligger något tragiskt nationalistiskt i debatten om att värna egna soldater utifrån olika perspektiv – alltifrån att de ska tas hem till att de behöver bättre utrustning. Dessa åtgärder kretsar enbart om svenskheten och svenska soldater, men har mindre fokus på den afghanska befolkningen.

Vår diskussion tar en liten sväng via migrationspolitiken. Han berättar att det går rykten i Afghanistan om att man kan köpa sig ett permanent uppehållstillstånd i Sverige för 30 000 USD genom en kontakt i den svenska riksdagen. ”Kan det verkligen stämma?” frågar han. Nej, det kan jag inte tänka mig, svarar jag. Riksdagen har inte de möjligheterna. Däremot vet jag inte hur enskilda tjänstemän på Migrationsverket arbetar. Och så förklarar jag symbiosen mellan vad man kallar situationen i ett land och hur det påverkar besluten från Migrationsverket. Om det inte anses vara krig får du ansöka om uppehållstillstånd utifrån helt andra premisser. Därför skickas många tillbaka till Afghanistan eftersom det inte anses vara ett land i krig. Khibar gapar förvånat och säger spontant ”Men herregud vad tror de att det är då? Paradise?”.

Men innan vi skiljs åt, för Khibar måste gå för att hinna med färjan till Nynäshamn, vill jag fånga upp det sista han sa i vårt samtal om engagemang och ålder och frågar honom – ”Du menar alltså att freden i Afghanistan också kan vara en generationsfråga?”

”Ja”, svarar han och fnissar högt med glimten i ögat. ”En eller två!”

Vi i Svenska Freds är inställda på att stödja det afghanska civila samhället oavsett om det finns militärer eller inte på plats. Vi menar att freden och demokratin byggs underifrån och då behövs det ett starkt civilsamhälle. Hur dystert de än må förmedlas ibland inspireras jag av de rapporter om framsteg som kommer, och av Khibars engagemang.

Khibar var med oss under hela Almedalsveckan och deltog bland annat i den här paneldiskussionen om ”Afghanistan efter 2014” som vi arrangerade inom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Ni kan se hela debatten i efterhand via den här länken.

Missa förresten inte att läsa Terese Cristianssons reportage i Expressen ”Spåren efter de svenska soldaterna”. Det är lång och bra text om konsekvenserna av de politiska beslut som fattats kring engagemanget i Afghanistan de senaste åren, som inte varit tillräckligt genomlysta. Och frågan är om besluten ens varit ordentligt förankrade. Jag testade att lyfta milisfrågan med ett antal personer ur utrikes- eller försvarsutskottet under Almedalsveckan i olika sammanhang och alla såg ut som frågetecken.

Kommentering avstängd

Under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Okategoriserade

Kommentarer inaktiverade.