Nedrustning och mänskliga rättigheter

Jag såg vaktens pekfinger vifta genom fönsterrutan. ”No no, madam”, kom han ut på gården och sa när jag gick in samtidigt som en lastbil körde ut genom grinden.

Jo, sa jag. Jag har ett möte med Mr Khazaei kl 10. ”Aaaah, Khazeei Jan. Ok, here” sa han med ett brett leende och pekade på en dörr till ett mötesrum alldeles vid ingången till ambassaden.

Som jag skrev i går fick jag för en tid sedan en förfrågan om ett möte med ambassadrådet på iranska ambassaden i Stockholm. De ville prata om mänskliga rättigheter och om nedrustning. Och jag tänkte att det kanske är intressant att skriva ett par rader om mötet här så att fler får ta del av det och får en inblick i hur det kan gå till.

Det visade sig finnas ett erbjudande om att låta oss få möta en iransk NGO som arbetade med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter som, enligt ambassadrådet själv, skulle vara utvald av dem (regimen) och därmed garanterat en erkänd och proffessionell organisation. ”Ni måste lyssna på alla sidor”, sa han. ”Ni måste också ha en direktkontakt och lyssna på det iranska folket, det finns många som kan intyga att de är nöjda”. ”Vi har en hög andel kvinnor vid universiteten, i parlamentet osv”, fortsatte han. ”Vi blir orättvist behandlade av massmedia och organisationer som bara fokuserar på oss och inte på situationen för de mänskliga rättigheterna i t ex Bahrain eller Saudiarabien”.

Jag förklarade att det fungerar inte så med oss (Ehrm…). Vi väljer själva vem vi samarbetar med och vilka vi besöker. Jag berättade till exempel hur jag sagt nej till den svenska försvarsmaktens propå om att få åka till Afghanistan med dem på en slags runtvisningsresa. Och med minnet av protesterna och irans gröna rörelse satt jag och undrade för mig själv om han inte trodde att jag var medveten om dessa.

Dessutom sa jag, om jag åker till Iran och träffar olika organisationer som jag själv vill träffa, så är jag rädd för att de kommer att råka illa ut efteråt när vi åkt hem igen. Stämmer det? Nej, det gjorde det inte, sa han. Jag sa också att jag inte höll med om att det bara var Iran som kritik riktades mot när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter och att det finns flera organisationer i Sverige som bevakar och granskar även andra länder.

Jag frågade också honom om vad man menade med vem som var det ”iranska folket” och hur exempelvis minoriteter hade det i landet. ”Så länge som de inte är politiska har de det bra. Om de vänder sig till det juridiska systemet är det inga problem” var svaret. ”Men en del vill bara skapa problem och instabilitet”. Jag sa att jag inte helt trodde på det med tanke på de trovärdiga rapporter som motsäger just detta och som går att läsa överallt på nätet, i tidningar osv om till exempel hur minoriteter behandlas dåligt.

Ambassadrådet sa också själv att de jobbade med att förbättra mänskliga rättigheter men att mycket återstår så klart och att det tar tid. Jaha, sa jag. Kan du ge något exempel på något som du tycker kan bli bättre? ”Vi ska sluta avrätta barn, alltså personer under 18. Det är ett exempel på något som blivit bättre”. Okej…. sa jag. Här i Sverige avrättar vi personer varken under eller över 18 år.

Ambassadrådet pratade också en del om säkerhet och stabilitet kopplat till mänskliga rättigheter. Eller, egentligen hänvisade han hela mänskliga rättigheter-diskussionen till religionen. Men la till att ”vi ska så klart försöka utveckla oss och bli bättre på mänskliga rättigheter”. Jo men då måste ju människor få lov att kritisera det som är fel. Man måste ju få lov att säga sina åsikter och ha yttrandefrihet, annars utvecklas antagligen inte samhället alls, inflikade jag.

I diskussionen om nedrustningsfrågor frågade jag honom om han hade någon förståelse för att Israel som land kunde känna sig otryggt. Nja, var svaret. Iran tänker i alla fall inte attackera, det har vi varit tydliga med hela tiden. Men vet du, hela regionen är väldigt känslig och på många ställen understödd av väst. Saudi till exempel får mängder av vapen från USA och västländerna.

”Vi tycker det är bättre att inget land har massförstörelsevapen” sa han. Jo, det höll jag också med om. Men då är det viktigt att man är öppen och tydlig med att visa upp att man inte har några, sa jag. Annars ger man ju andra länder en anledning till att tvivla på intentionerna. Särskilt i en situation av en väldigt hätsk politisk retorik är risken för en eskalering stor. Jag tror det är den största garanten för att förhindra ett krig. Transparens och förhandlingar, sa jag. Och en politisk retorik som inger förtroende snarare än rädsla.

”Ok, jag ska skriva det i min rapport”, sa han vänligt.

Jag gick till mötet idag med ett antal saker att säga. Det gjorde jag. Jag har så klart ingen aning om vad ambassadrådet kommer att skriva i sin rapport till Tehran.

Kommentering avstängd

Filed under Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Kommentarer inaktiverade.